Jobs 23

1 Då svara Job og sagde:

Job svarade, och sade:

2 «Endå gjeld klaga mi for tråss, tungt legg eg handi på min sukk.

Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.

3 Berre eg kunde finna honom og koma til hans bustad fram!

Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;

4 Då la eg fram for han mi sak og fyllte munnen min med prov.

Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;

5 Då høyrde eg kva svar han gav, og merka det han sa til meg.

Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!

6 Vilde med magt han mot meg standa? Nei, lyda på meg vilde han.

Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;

7 Ein skuldfri stod då for han fram; for alltid slapp eg domar min.

Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.

8 Gjeng eg i aust, han er’kje der; mot vest, eg vert han ikkje var;

Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.

9 i nord han verkar, ei eg ser han, han snur mot sud, eg ser han ikkje.

Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.

10 For all den veg eg fer han kjenner; prøvde han meg, eg var som gull.

Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;

11 Min fot hev fylgt i faret hans; hans veg eg gjeng ubrigdeleg,

Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;

12 veik ei frå det hans lippa baud, meir enn mi lov eg lydde hans.

Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.

13 Men ein er han, kven hindrar honom? Det han hev hug til, gjer han og.

Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.

14 Han um min lagnad avgjerd tek, og hev med meg so mangt i emning.

Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.

15 Eg difor ræddast for hans åsyn, når eg det minnest, skjelv eg for han.

Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.

16 Ja, Gud hev brote ned mitt mod, og Allvald hev gjort meg fælen,

Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;

17 ei er det myrkret som meg tyner, og ei mi eigi myrke åsyn.

Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.