Jobs 20

1 Då tok Sofar frå Na’ama til ords og sagde:

Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

2 «Difor gjev mine tankar svar, og difor stormar det i meg.

På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

3 Ei skamleg skrapa fær eg høyra, men kloke svar mi ånd gjev meg.

Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

4 Veit du’kje at frå ævords tid, frå mannen fyrst på jord vart sett,

Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

5 ugudlege hev stokkut jubel, vanheilage stuttvarug gleda?

att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

6 Når modet hans til himmels stig, når hovudet mot sky han lyfter,

Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,

7 han evig gjeng til grunns som skarnet; «Kvar er han?» spør dei, honom såg.

Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»

8 Lik draumen glid han burt og kverv, vert jaga som ei nattesyn.

Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.

9 Han burte er for alle augo, hans stad veit ikkje til han meir.

Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.

10 Hans born lyt hjelpa fatigfolk; hans hender gjev hans gods attende.

Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.

11 Hans bein var full’ av ungdomskraft; men den i moldi ligg med honom.

Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

12 Er i hans munn det vonde søtt, vil han det under tunga gøyma,

Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,

13 sparer han det og slepper ikkje, held han det under gomen fast,

är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,

14 so vert i kroppen maten hans til orme-eiter i hans buk.

så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

15 Det gods han gløypte, spyr han ut; Gud driv det ut or magen hans.

Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

16 Han orme-eiter i seg saug, og ødle-tunga honom drep.

Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.

17 Han fær visst ikkje skoda bekkjer, ei heller flaum av mjølk og honning.

Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

18 Han rikdom vinn, men nyt han ikkje; han samlar gods, men vert’kje glad.

Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

19 Han krasa småfolk, let deim liggja, han rana hus som han ei byggjer.

Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

20 Han kjende ikkje ro inni seg, men med sin skatt han slepp’kje undan.

Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.

21 Hans hækna sparer ingen ting; og difor kverv hans lukka burt.

Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.

22 I all si ovnøgd lid han naud; kvar armings-hand kjem yver honom.

Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

23 Og til å fylla buken hans han sender vreiden yver honom, let maten sin på honom regna.

Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

24 Og um han frå jarnvåpen flyr, han såra vert frå koparbogen;

Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.

25 ut gjenom ryggen pili kjem, den blanke odd ut or hans gall, og dauderædslor fell på honom.

När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

26 Alt myrker gøymt er åt hans skattar, ja, ukveikt eld et honom upp, og øyder all hans eigedom.

Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.

27 Himmelen ter hans brotsverk fram, og jordi reiser seg imot han.

Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

28 Hans heime-forråd fer sin veg, renn burt på vreidedagen hans.

Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

29 Slikt etlar Gud til gudlaus mann; det lovar Gud til arv åt honom.»

Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.