Jobs 20

1 Då tok Sofar frå Na’ama til ords og sagde:

Då svarade Zophar af Naema, och sade:

2 «Difor gjev mine tankar svar, og difor stormar det i meg.

Deruppå måste jag svara, och kan icke bida;

3 Ei skamleg skrapa fær eg høyra, men kloke svar mi ånd gjev meg.

Och vill gerna höra, ho mig det straffa och lasta skall; ty mins förstånds ande skall svara för mig.

4 Veit du’kje at frå ævords tid, frå mannen fyrst på jord vart sett,

Vetst du icke, att alltid så tillgånget är, ifrå den tiden menniskorna på jordene varit hafva;

5 ugudlege hev stokkut jubel, vanheilage stuttvarug gleda?

Att de ogudaktigas berömmelse står icke länge, och skrymtares glädje varar ett ögnablick?

6 Når modet hans til himmels stig, når hovudet mot sky han lyfter,

Om hans höjd än räckte upp i himmelen, och hans hufvud komme intill skyn,

7 han evig gjeng til grunns som skarnet; «Kvar er han?» spør dei, honom såg.

Så måste han dock på sistone förgås såsom träck; så att de, som se uppå honom, skola säga: Hvar är han?

8 Lik draumen glid han burt og kverv, vert jaga som ei nattesyn.

Såsom en dröm förgår, så skall han ej heller funnen varda; och såsom en syn, den om nattena försvinner.

9 Han burte er for alle augo, hans stad veit ikkje til han meir.

Det öga, som honom sett hafver, det ser honom intet mer; och hans rum skall icke mer se honom.

10 Hans born lyt hjelpa fatigfolk; hans hender gjev hans gods attende.

Hans barn skola tigga gå, och hans hand skall gifva honom vedermödo till löna.

11 Hans bein var full’ av ungdomskraft; men den i moldi ligg med honom.

Hans ben skola umgälla hans ungdoms synder; och skola lägga sig i jordene med honom.

12 Er i hans munn det vonde søtt, vil han det under tunga gøyma,

Om än ondskan smakar honom väl uti hans mun, skall hon dock fela honom på hans tungo.

13 sparer han det og slepper ikkje, held han det under gomen fast,

Hon skall varda förhållen, och icke tillåten; och skall varda honom förtagen i hans hals.

14 so vert i kroppen maten hans til orme-eiter i hans buk.

Hans mat skall förvända sig i hans buk uti ormagalla.

15 Det gods han gløypte, spyr han ut; Gud driv det ut or magen hans.

De ägodelar, som han uppsvulgit hafver, måste han åter utspy; och Gud skall drifva dem utu hans buk.

16 Han orme-eiter i seg saug, og ødle-tunga honom drep.

Han skall suga huggormagalla, och ormatunga skall dräpa honom.

17 Han fær visst ikkje skoda bekkjer, ei heller flaum av mjølk og honning.

Han skall icke få se de strömmar eller vattubäckar, som med hannog och smör flyta.

18 Han rikdom vinn, men nyt han ikkje; han samlar gods, men vert’kje glad.

Han skall arbeta, och intet nyttjat; och hans ägodelar skola varda annars mans, så att han icke skall hafva hugnad utaf dem.

19 Han krasa småfolk, let deim liggja, han rana hus som han ei byggjer.

Förty han hafver undertryckt och förlåtit den fattiga; han hafver rifvit till sig hus, de han intet byggt hafver;

20 Han kjende ikkje ro inni seg, men med sin skatt han slepp’kje undan.

Ty hans buk kunde icke full varda; och skall icke igenom sina kosteliga ägodelar undkomma.

21 Hans hækna sparer ingen ting; og difor kverv hans lukka burt.

Af hans mat skall intet qvart vara; derföre skola hans goda dagar intet varaktige blifva.

22 I all si ovnøgd lid han naud; kvar armings-hand kjem yver honom.

Om han än öfverflödar, och hafver nog, skall honom dock likväl ångest ske; alla händers möda skall öfver honom komma.

23 Og til å fylla buken hans han sender vreiden yver honom, let maten sin på honom regna.

Hans buk skall honom en gång full varda; och han skall sända sina vredes grymhet öfver honom; han skall öfver honom regna låta sina strid.

24 Og um han frå jarnvåpen flyr, han såra vert frå koparbogen;

Han skall fly för jernharnesk, och kopparbågen skall förjaga honom.

25 ut gjenom ryggen pili kjem, den blanke odd ut or hans gall, og dauderædslor fell på honom.

Ett draget svärd skall gå igenom honom, och svärds blänkande, som honom skall bittert varda, skall med förskräckelse gå öfver honom.

26 Alt myrker gøymt er åt hans skattar, ja, ukveikt eld et honom upp, og øyder all hans eigedom.

Intet mörker är, som honom skyla må; en eld skall förtära honom, den intet uppblåst är; och den som qvar blifver i hans hyddo, honom skall illa gå.

27 Himmelen ter hans brotsverk fram, og jordi reiser seg imot han.

Himmelen skall uppenbara hans ondsko, och jorden skall sätta sig upp emot honom.

28 Hans heime-forråd fer sin veg, renn burt på vreidedagen hans.

Hans säd i hans huse skall bortförd varda, förspilld uti hans vredes dag.

29 Slikt etlar Gud til gudlaus mann; det lovar Gud til arv åt honom.»

Detta är en ogudaktigs menniskos lön när Gudi, och hans ords arf när Gudi.