Jobs 19
1 Då svara Job og sagde:
Job svarade, och sade:
2 «Kor lenge vil mi sjel de harma og krasa meg med dykkar ord?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 Ti gonger hev de no meg spotta; de skjemmest ei å krenkja meg.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Hev eg i røyndi mistak gjort, dei mistak er mi eigi sak.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 Vil de dykk briska imot meg, som um eg lid mi skam med rette?
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Hugs på at Gud hev bøygt meg ned og spana kringum meg sitt garn.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Eg ropar: «Vald!» - men eg fær’kje svar; eg ropar: «Hjelp!» men fær’kje rett.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 Han stengjer vegen for min fot, og myrker legg han på min stig.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 Min heidersklædnad drog han av; han frå mitt hovud kransen tok.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 Mi vern han braut, so eg gjekk under, mi von sleit han lik treet upp.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 Hans vreide logar meg imot, og for ein fiend’ held han meg.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 Hans skarar stemner fram mot meg; dei brøyter seg ein veg mot meg og lægrar seg kring tjeldet mitt.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 Han dreiv ifrå meg mine frendar, og kjenningar vart framande.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 Skyldfolki held seg burte frå meg, husvenerne hev gløymt meg burt.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 For hjon og tenar er eg framand; dei held meg for ein ukjend mann.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 Ei svarar drengen på mitt rop. Eg må med munnen tigga honom;
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 min ande byd imot for kona, eg tevjar ilt for mine sambrør.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Jamvel smågutar spottar meg, når eg stend upp, dei talar mot meg.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 Dei styggjest for meg mine vener, og dei eg elska, snur seg mot meg.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 Min kropp er berre skin og bein, snaudt hev eg endå tannkjøt att.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Hav medynk, medynk, mine vener! Gud hev meg råka med si hand.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Kvifor skal de som Gud meg jaga, og vert ei mette av mitt kjøt?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Å, gjev at mine ord vart skrivne, og i ei bok vart rita inn,
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 ja, vart med jarnmeitel og bly for ævleg tid i berget hogne!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 Eg veit at min utløysar liver, til sist han yver moldi kjem.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 Og når mi hud er øydelagd, ut frå mitt kjøt då ser eg Gud,
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 eg honom ser som venen min, mitt auga ser det, ingen framand! Å, nyro lengtar i mitt liv!
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 De segjer: «Me vil jaga honom!» - som um orsaki låg hjå meg!
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 Men de lyt agta dykk for sverdet; for vreide vert ved sverdet straffa. Og de skal vita: domen kjem.»
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
