Jobs 17
1 Mi ånd er knekt, mitt liv er sløkt, no hev eg berre gravi att.
Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
2 Eg hæding finn på kvar ein kant, ved deira tråss lyt auga dvelja.
Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3 Å, set eit pant for meg hjå deg! Kven elles skal meg handslag gjeva?
Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4 Du stengde deira sjæl for skyn; difor vil du ikkje lyfta deim.
Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
5 Den som gjev vener burt til plundring, hans søner sloknar augo på.
Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
6 Eg er for folk til ordtak sett, som ein dei sputtar beint i syni.
Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Mitt auga sjukt av sorger er, og mine lemer er ein skugge.
Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8 Dei rettvise støkk yver slikt, og skuldfri harmast på ugudleg.
De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9 Men rettvis mann sin veg gjeng fram, og magti veks hjå reinhendt mann.
Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10 Men de - kom berre alle att! Eg ingen vismann finn hjå dykk.
Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11 Og mine dagar dei kvarv burt; og mine planar slitna sund, dei som mitt hjarta emna på.
Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
12 Men dei gjer natti um til dag, som ljos var næmare enn myrkrer.
Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
14 Til gravi ropar eg: «Min far!» til makken: «Mor mi! Syster mi!»
till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
15 Kvar vert det då av voni mi? Mi von, kven augnar henne då?
Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
