Jobs 16

1 Då svara Job og sagde:

Job svarade, och sade:

2 «Eg hev høyrt nok av dette slag; d’er brysam trøyst de alle gjev.

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3 Vert det’kje slutt på tome ord? Kva er det som til svar deg driv?

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4 Eg skulde tala liksom de, i fall de var i staden min; eg sette ord i hop mot dykk, eg riste hovudet mot dykk;

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5 eg skulde trøysta dykk med munnen og lindra dykk med lippemedynk.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6 Men tale lindrar ei min verk, og ikkje kverv han um eg tegjer.

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7 Men no hev han meg trøytta ut, du hev øydt ut min heile huslyd.

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8 Du klemde meg, til vitne vart det, mi liding reiste seg imot meg og vitna mot meg beint i syni.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9 Hans vreide reiv og elte meg; han gnistra tennerne imot meg; fiendar kveste augo på meg

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10 og opna munnen sin imot meg og slo mi kinn med skjemdarslag og stima saman imot meg.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11 Til farkar Gud meg yverlet og kastar meg i brotsmenns vald.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12 Midt i min fred han skræmde meg, treiv meg i nakken, krasa meg, til skiva sette han meg upp.

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13 Hans pilar svirrar kringum meg; bønlaust han kløyver mine nyro, mitt gall han tømer ut på jordi.

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14 Han bryt meg sund med brot på brot og stormar mot meg som ei kjempa.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15 Sekk hev eg sytt um hudi mi og stukke hornet mitt i moldi.

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16 Raudt er mitt andlit utav gråt, og myrkret tyngjer augneloki,

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17 endå mi hand er rein for vald, og bøni mi er fri for svik.

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18 Løyn ikkje blodet mitt, du jord! Legg ikkje klaga mi til kvile!

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19 Alt no mitt vitne er i himmeln, min målsmann i det høge bur.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20 Når mine vener spottar meg; til Gud eg tårut auga vender.

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21 Han døme millom Gud og mann og millom mannen og hans ven.

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22 Og ikkje mange år det vert fyrr eg gjeng burt og kjem’kje att.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.