Jobs 14

1 Sjå - menneskjet, av kvinna født, det liver stutt, av uro mett.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Som blom det sprett og visnar burt, ja, lik ein skugge burt det fer.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Men du med honom auga held, og meg du dreg for domen din.

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Skal tru det av ein urein kjem ein som er rein? Nei, ikkje ein!

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Når dagetalet hans er sett, hans månads-tal sett fast hjå deg, når du for han ei grensa drog som ei han yverskrida kann,

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 so snu deg frå, lat han få fred og ha sin dag som leigekaren!

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 For treet er det endå von; um det vert det hogge, sprett det att, på renningar det vantar ikkje.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Når røterne i jordi eldest, og stomnen døyr i turre mold,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 ved dåm av vatnet skyt det knupp, fær som ein stikling grøne greiner.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Men døyr ein mann, då ligg han der; han andast, og kvar er han då?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Som vatnet renn ut or ein sjø, som elvi minkar, turkast ut,

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 so ligg ein mann, ris ikkje upp; til himmeln kverv, dei vaknar ikkje; ein kann’kje vekkja deim or svevnen.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Å, gjev du gøymde meg i helheim, løynde meg, til din vreide gav seg, gav meg ein frest, og so meg hugsa! (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Tru mannen døyr og livnar att? I all min strid eg skulde vona og venta til avløysing kom.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Eg skulde svara, når du ropa og lengta mot dine eige verk.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Men no du tel kvart stig eg tek og agtar vel på syndi mi;

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 mi synd er læst i pungen inn, og på mi skuld du gøymer vel!

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Som fjellet fell og smuldrast burt, og berget frå sin stad vert flutt,

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Som vatnet holar steinen ut, og flaumen skolar moldi burt, so tek du ifrå mannen voni

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 og tyngjer honom ned for alltid. Han fer av stad; med åsyn rengd du sender honom burt frå deg.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Han veit’kje um hans born vert heidra; han merkar ikkje um dei armast;

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Hans eigen kropp hans liding valdar, og sjæli græt for eigi sorg.»

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.