Jobs 14

1 Sjå - menneskjet, av kvinna født, det liver stutt, av uro mett.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Som blom det sprett og visnar burt, ja, lik ein skugge burt det fer.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Men du med honom auga held, og meg du dreg for domen din.

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Skal tru det av ein urein kjem ein som er rein? Nei, ikkje ein!

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Når dagetalet hans er sett, hans månads-tal sett fast hjå deg, når du for han ei grensa drog som ei han yverskrida kann,

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 so snu deg frå, lat han få fred og ha sin dag som leigekaren!

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 For treet er det endå von; um det vert det hogge, sprett det att, på renningar det vantar ikkje.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Når røterne i jordi eldest, og stomnen døyr i turre mold,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 ved dåm av vatnet skyt det knupp, fær som ein stikling grøne greiner.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Men døyr ein mann, då ligg han der; han andast, og kvar er han då?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Som vatnet renn ut or ein sjø, som elvi minkar, turkast ut,

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 so ligg ein mann, ris ikkje upp; til himmeln kverv, dei vaknar ikkje; ein kann’kje vekkja deim or svevnen.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Å, gjev du gøymde meg i helheim, løynde meg, til din vreide gav seg, gav meg ein frest, og so meg hugsa! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Tru mannen døyr og livnar att? I all min strid eg skulde vona og venta til avløysing kom.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Eg skulde svara, når du ropa og lengta mot dine eige verk.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Men no du tel kvart stig eg tek og agtar vel på syndi mi;

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 mi synd er læst i pungen inn, og på mi skuld du gøymer vel!

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Som fjellet fell og smuldrast burt, og berget frå sin stad vert flutt,

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 Som vatnet holar steinen ut, og flaumen skolar moldi burt, so tek du ifrå mannen voni

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 og tyngjer honom ned for alltid. Han fer av stad; med åsyn rengd du sender honom burt frå deg.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Han veit’kje um hans born vert heidra; han merkar ikkje um dei armast;

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Hans eigen kropp hans liding valdar, og sjæli græt for eigi sorg.»

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.