Jobs 12
1 Då svara Job og sagde:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 «Ja visst, de er dei rette folk, og visdomen døyr ut med dykk.
Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!
3 Men eg hev vit so vel som de; eg ei til atters stend for dykk; kven kjenner ikkje dette fyrr?
Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?
4 Til spott for venen min vert eg som bad til Gud og bønhøyrd vart. Til spott vert rettvis mann og ærleg.
Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
5 Vanvyrd ulukka! tenkjer trygg mann, vanvyrdnad ventar deim som vinglar.
Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
6 Valdsmenn bur roleg i sitt tjeld; trygge er dei som tergar Gud, dei som hev Gud i neven sin.
Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.
7 Spør bølingen, han skal deg læra, og fugl i luft, han segja skal,
Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
8 og tal til jordi, ho skal læra, og fisk i hav, skal melda deg:
eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.
9 Kven skynar ei på alt i hop, at Herrens hand hev skapa det?
Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?
10 Kvar livand’ sjæl han hev i handi og åndi åt kvart menneskje.
I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.
11 Vert ordi ei med øyra prøvde, som du med gomen maten smakar?
Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?
12 Hjå folk med gråe hår er visdom, og vit hjå deim som liver lenge.
Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.
13 Hjå honom visdom er og kraft, hjå honom råd og dømekraft.
Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.
14 Når han riv ned, kven byggjer upp? Når han set fast, kven løyser ut?
Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
15 Han stengjer vatnet, turkar det, slepper det, so det jordi øyder.
Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
16 Hjå honom kraft og klokskap er; han eig båd’ vegvill og vill-leidar;
Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
17 rådsherrar fører han som fangar, og domarar han gjer til dårar.
Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.
18 Han løyser konge-styring upp, legg reip kring livet på deim sjølve.
Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.
19 Han fører prestar plundra burt og øyder ut eld’-gamle ætter.
Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.
20 Han mælet tek frå øvde talar og vitet frå dei gamle menn,
Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.
21 og yver stormenn skam han øys og løyser beltet på dei sterke.
Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.
22 Han myrkret driv or holor ut og fører dimma fram i dagen.
Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.
23 Han aukar folk og tynar deim; han spreider folk og fører deim;
Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
24 Han vitet tek frå jordheimsfyrstar og let veglaus heid deim vildra;
Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
25 dei sviv i myrkret utan ljos, han let dei raga liksom drukne.
De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.
