Jobs 12

1 Då svara Job og sagde:

Då svarade Job, och sade:

2 «Ja visst, de er dei rette folk, og visdomen døyr ut med dykk.

Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.

3 Men eg hev vit so vel som de; eg ei til atters stend for dykk; kven kjenner ikkje dette fyrr?

Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?

4 Til spott for venen min vert eg som bad til Gud og bønhøyrd vart. Til spott vert rettvis mann og ærleg.

Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;

5 Vanvyrd ulukka! tenkjer trygg mann, vanvyrdnad ventar deim som vinglar.

Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.

6 Valdsmenn bur roleg i sitt tjeld; trygge er dei som tergar Gud, dei som hev Gud i neven sin.

Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.

7 Spør bølingen, han skal deg læra, og fugl i luft, han segja skal,

Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;

8 og tal til jordi, ho skal læra, og fisk i hav, skal melda deg:

Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.

9 Kven skynar ei på alt i hop, at Herrens hand hev skapa det?

Ho är den som allt sådant icke vet, att Herrans hand hafver det gjort;

10 Kvar livand’ sjæl han hev i handi og åndi åt kvart menneskje.

Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?

11 Vert ordi ei med øyra prøvde, som du med gomen maten smakar?

Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?

12 Hjå folk med gråe hår er visdom, og vit hjå deim som liver lenge.

Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.

13 Hjå honom visdom er og kraft, hjå honom råd og dømekraft.

När honom är vishet och magt, råd och förstånd.

14 Når han riv ned, kven byggjer upp? Når han set fast, kven løyser ut?

Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.

15 Han stengjer vatnet, turkar det, slepper det, so det jordi øyder.

Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.

16 Hjå honom kraft og klokskap er; han eig båd’ vegvill og vill-leidar;

Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.

17 rådsherrar fører han som fangar, og domarar han gjer til dårar.

Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.

18 Han løyser konge-styring upp, legg reip kring livet på deim sjølve.

Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.

19 Han fører prestar plundra burt og øyder ut eld’-gamle ætter.

Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.

20 Han mælet tek frå øvde talar og vitet frå dei gamle menn,

Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.

21 og yver stormenn skam han øys og løyser beltet på dei sterke.

Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.

22 Han myrkret driv or holor ut og fører dimma fram i dagen.

Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.

23 Han aukar folk og tynar deim; han spreider folk og fører deim;

Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.

24 Han vitet tek frå jordheimsfyrstar og let veglaus heid deim vildra;

Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;

25 dei sviv i myrkret utan ljos, han let dei raga liksom drukne.

Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.