Jobs 11
1 Då tok Sofar frå Na’ama til ords og sagde:
Då svarade Zophar af Naema, och sade:
2 «Skal slik ei svalling ei få svar? Skal slik ein storpratar få rett?
När en hafver länge talat, måste han ock icke höra? Eller skall en sqvallrare alltid hafva rätt?
3 Skal menner for din ordflaum tegja? Skal du få spotta utan skjemsla?
Måste man tiga för dig allena, att du försmäder, och ingen skall genhöfta dig?
4 Du segjer: «Rein er læra mi, eg skuldfri er i dine augo.»
Du säger: Min lärdom är ren, och klar är jag för din ögon.
5 Men dersom berre Gud vil tala og opna munnen sin mot deg,
Ack! att Gud talade med dig, och uppläte sina läppar;
6 og syna deg sin løynde visdom, kor han eig vit i dobbelt mål! Då skulde du nok skyna at Gud gjev deg noko til av syndi.
Och tedde dig hvad han ännu hemliga vet; ty han hade ännu väl mer med dig; på det att du måtte veta, att han icke tänker på alla dina synder.
7 Skal tru Guds tankedjup du kjenner? Hev du nått fram til Allvalds grensa?
Menar du, att du vetst så mycket som Gud vet; och vill alltså fullkomliga råkat, såsom den Allsmägtige?
Han är högre än himmelen, hvad vill du göra? djupare än helvetet, huru kan du kännan? (Sheol h7585)
9 Lenger enn jordi strekkjer seg og breidare enn havet sjølv.
Längre än jorden, och bredare än hafvet.
10 Når han skrid fram og legg i lekkjor, stemnar til doms, kven stoggar honom?
Om han all ting omvände eller fördolde, eller kastade dem i en hop, ho vill förmena honom det?
11 Han kjenner deim som talar lygn; han ser den falske utan leiting.
Han känner de fåfängeliga män, och ser odygdena, och skulle han icke förståt?
12 Det tome hovud fær forstand, og asenfolen vert til mann.
En fåfängelig man högmodas, och en född menniska vill vara såsom en ung vildåsne.
13 Men vil du bu ditt hjarta rett og henderne mot honom breida
Hade du ställt ditt hjerta ( till Gud ), och uppräckt dina händer till honom;
14 og halda svik frå handa di og urett burte frå ditt tjeld,
Hade du långt ifrå dig bortkastat missgerningena, som är i din hand, att ingen orätt hade bott i dine hyddo;
15 då kann du lyt’laust hovud lyfta, då stend du fast og ræddast ikkje;
Så måtte du upplyft ditt ansigte utan last, och vorde fast ståndandes, och intet fruktandes.
16 då kann du gløyma all di møda, liksom ei elv som framum rann.
Så vorde du ock förgätandes uselhetena, och såsom det vattnet, som framlupet är, komme du det icke ihåg;
17 Klårar’ enn dagen stend ditt liv, og myrkret vert til morgongråe;
Och din lifstid vorde uppgångandes såsom en middag, och vorde skinandes såsom en morgon.
18 då er du trygg, då hev du von, du ottelaus til kvile gjeng.
Och du måtte förtrösta dig, att hopp vore på färde; och vorde med rolighet kommandes i grafvena.
19 Du ligg, og ingen upp deg skræmer, og mange vil deg gjerne tekkjast.
Och du skulle lägga dig, och ingen skulle rädda dig; och månge skulle knekta dig.
20 Men augo veiknar på dei vonde; dei hev’kje nokor tilflugt meir, men ventar på å anda ut.»
Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta, och skola icke undkomma kunna; ty deras hopp skall fela deras själ.
