Jobs 10

1 Mi sjæl er leid av livet mitt, eg gjev mi klaga lause taumar, vil tala i min såre hugverk.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Til Gud eg segjer: «Døm meg ikkje; seg kvifor du imot meg strider!

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Finn du det godt å gjera vald, og øyda upp ditt eige verk, men lysa yver gudlaust råd?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Er auga ditt av kjøt og blod? Ser du som menneskje plar sjå?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Er dine dagar mennesk-dagar? Er dine år lik mannsens år?

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 Med di mitt brot du leitar upp, og granskar etter syndi mi,

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 endå du veit eg er uskuldig, og ingen bergar or di hand.

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Di hand hev skapt og dana meg fullt ut, og no vil du meg tyna?

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Hugs på, du forma meg som leir; no gjer du atter meg til mold!

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Som mjølk du let meg renna ut og let meg stivna liksom ost;

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Du klædde meg med hud og kjøt, fleitta bein og senar saman.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Du gav meg både liv og miskunn, og verna um mitt andedrag.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Men dette du i hjarta gøymde, eg veit det var i din tanke;

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Du vakta på meg um eg synda; du gav meg ikkje til mitt brot;

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 um eg var skuldig, usæl eg! Um skuldfri, tord’ eg ei meg briska, av skjemsla mett, med naud for augom;

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 For då du jaga meg som løva og let meg atter under sjå,

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 du førde nye vitne mot meg og harmast endå meir på meg og sende mot meg her på her.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Kvi drog du meg or morsliv fram? Kvi fekk eg ikkje usedd døy,

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 lik ein som aldri til hev vore, og vart i grav frå morsliv lagt?

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Er ikkje mine dagar få? Haldt upp! Slepp meg, so eg litt glad kann verta,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 fyrr eg gjeng burt, og kjem’kje att, til myrkre land med daudeskugge,

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 eit land so myrkt som svarte natti, med daudeskugge og vanskipnad, der dagsljoset er som myrke natt!»»

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.