Jeremias 3

1 Dei segjer: Når ein mann sender frå seg kona si, og ho fer frå honom og gifter seg med ein annan mann, kann han då atter koma tilbake til henne? Vilde ikkje det landet verta vanhelga? Med du hev drive hor med mange vener - og so skulde du koma tilbake til meg! segjer Herren.

Man säger: När en man skiljer sina hustru ifrå sig, och hon far ifrå honom och tager en annan man, tör han ock taga henne till sig igen? Vorde icke då landet orenadt? Men du hafver bolat med många bolar, dock kom igen till mig, säger Herren.

2 Lyft upp augo dine til snaudfjellkollarne og sjå: kvar var det du ikkje vart skjemd? Frammed vegarne sat du og stunda etter deim likeins som ein arab i øydemark, og du vanhelga landet med din horelivnad og vondskap.

Lyft din ögon upp i höjdena, och se till, huru du allestäds horeri bedrifver; på vägomen sitter du, och vaktar uppå dem, likasom en röfvare i öknene, och orenar landet med ditt horeri och din ondsko.

3 So vart då regnskurerne haldne att; og vårregn kom det ikkje. Men di panna var som på ei horkona: det beid ikkje skam i deg.

Derföre måste ock arlaregn borto blifva, och intet serlaregn komma; du hafver ett skökoansigte; du vill icke mer skämmas;

4 Hev du ikkje nett no kalla på meg og sagt: «Min fader!» «Min ungdomsven er du?»

Och ropar likväl till mig: Käre fader, du mins ungdoms mästare;

5 «Kann han vilja gøyma på vreide æveleg og harmast for ævelengdi?» Sjå, det tala du, men gjorde det vonde og kunde det med.

Vill du dock vred vara evinnerliga, och icke aflåta af dine grymhet? Si, du lärer och gör det ondt är, och låter intet styra dig.

6 Og Herren sagde med meg i kong Josias dagar: Hev du set kva ho hev gjort, den utrue kvinna Israel? Ho gjekk upp på kvart eit høgt fjell og inn under kvart eit grønt tre og dreiv hor der.

Och Herren sade till mig, i Konung Josia tid: Hafver du ock sett hvad Israel, den affälliga, gjorde? Hon gick bort uppå all hög berg, och under all grön trä, och bedref der horeri.

7 Og eg sagde: Etter ho hev gjort alt dette, vil ho snu attende til meg, men ho snudde ikkje. Og det såg den utrue kvinna, hennar syster Juda.

Och jag sade, då hon detta alltsammans gjort hade: Vänd dig om till mig; men hon vände sig intet; och hennes syster Juda, den förhärda, såg det.

8 Og eg såg at endå eg hadde sendt frå meg Israel, den fråfalne, og gjeve henne hennar skilsmålsbrev av di ho hadde drive hor, so ottast ikkje hennar utrue syster Juda like vel, men gjekk av stad og dreiv hor ho med.

Och jag såg, att ändock jag den affälliga Israels horeri straffade, och öfvergaf henne, och gaf henne ett skiljobref, likväl fruktar sig hennes syster, den förhärda Juda, intet; utan går bort, och bedrifver också horeri.

9 Og med sin ubljuge lauslivnad vanhelga ho landet, og ho dreiv hor med stein og med tre.

Och af hennes horeris rykte är landet orenadt; förty hon bedrifver horeri med stock och sten.

10 Og med alt dette hev hennar utrue syster Juda ikkje snutt um til meg av alt sitt hjarta, men berre læst gjera det, segjer Herren.

Och i allt detta omvänder sig den förhärda Juda, hennes syster, intet till mig af allt hjerta; utan skrymtar, säger Herren.

11 Og Herren sagde med meg: Den fråfalne, Israel, tedde seg rettferdigare enn den utrue, Juda.

Och Herren sade till mig: Den affälliga Israel är from räknandes emot den förhärda Juda.

12 Gakk av stad og ropa ut desse ordi mot nord og seg: Snu då um, du frå falne, Israel, segjer Herren. Eg vil ikkje møta deg med harmfullt andlit, for eg er miskunnsam, segjer Herren, og gøymer ikkje æveleg på vreide.

Gack bort, och predika norrut alltså, och säg: Vänd om du affälliga Israel, säger Herren, så vill jag intet vända mitt ansigte ifrån eder; ty jag är barmhertig, säger Herren, och vill icke vredgas evinnerliga.

13 Berre kannast ved di misgjerning, at du fall ifrå Herren, din Gud, og på ymse leider for etter framande gudar inn under kvart eit grønt tre, men på mi røyst hev de ikkje lydt, segjer Herren.

Allenast känn dina missgerningar, att du emot Herran din Gud syndat hafver, och hit och dit lupit till främmande gudar, under all grön trä, och hafver icke lydt mine röst, säger Herren.

14 Snu um, de fråfalne born, segjer Herren, for eg er herren dykkar. Og eg vil taka dykk, ein or ein by og tvo av ei ætt, og lata dykk koma til Sion.

Omvänder eder, I affälliga barn, säger Herren; ty jag vill trolofva eder mig, och vill hemta eder, så att en skall föra en hel stad, och två ett helt land, och jag skall låta eder komma till Zion;

15 Og eg vil gjeva dykk hyrdingar etter mitt hjarta, og dei skal gjæta dykk med vit og skynsemd.

Och skall gifva eder herdar, efter mitt hjerta, de eder föda skola med lärdom och vishet.

16 Og når de aukar og veks i landet i dei dagarne, segjer Herren, då skal dei aldri meir tala um Herrens sambandskista, ja, ikkje koma henne i hug di heller og ikkje minnast henne og ikkje sakna henne, og dei skal ikkje heller meir gjera seg ei slik.

Och det skall ske, när I växen till, och ären månge vordne i landena, så skall man, säger Herren, på den tiden intet mer tala om Herrans förbunds ark, och intet mer komma honom ihåg, eller deraf predika, eller besöka honom, eller något mer offra der;

17 I den tidi skal dei kalla Jerusalem Herrens kongsstol, og alle folk skal samlast dit til Herrens namn, til Jerusalem. Og aldri meir skal dei ferdast etter sitt vonde, harde hjarta.

Utan på den tiden skall man kalla Jerusalem Herrans säte, och alle Hedningar skola församla sig dit, för Herrans Namns skull i Jerusalem; och skola icke mer vandra efter sins onda hjertas tankar.

18 I dei dagarne skal Juda-huset ganga til Israelshuset, og dei skal koma saman frå Norderlandet til det landet som eg gav federne dykkar til odel.

På den tiden skall Juda hus gå till Israels hus, och skola tillsammans komma nordanefter, in uti det land som jag edra fäder till arfs gifvit hafver.

19 Eg sagde då: «Å, kor høgt eg vilde sessa deg millom borni og gjeva deg eit hugnadlegt land, den herlegaste odel millom folki.» Og eg sagde: «De vil ropa til meg: «Min fader!» og ikkje meir skilja lag med meg.»

Och jag säger dig till: O! huru mång barn vill jag gifva dig, och det goda landet, det sköna arfvet, nämliga Hedningarnas kärna. Och jag säger dig till: Du skall på den tiden kalla mig käre Fader, och intet vika ifrå mig.

20 Men liksom ei kvinna er utru mot venen sin, soleis hev de vore utrue mot meg, du Israels hus, segjer Herren.

Men Israels hus aktar mig intet, likasom en qvinna nu icke mer aktar sin bola, säger Herren.

21 Ei røyst høyrest på dei snaudfjelli, gråt og bøner frå Israels-borni; for dei hev gjenge på range vegar, dei hev gløymt Herren, sin Gud.

Derföre skall man få höra en klagelig gråt och jämmer af Israels barn på högarna; derföre, att de illa gjort, och Herran sin Gud förgätit hafva.

22 Snu um, de fråfalne born, so skal eg lækja dykk etter dykkar fråfall. Sjå her, me kjem til deg, for du er Herren, vår Gud.

Så vänder nu om, I affällige barn, så vill jag hela eder af edro olydno. Si, vi komme till dig; ty du äst Herren vår Gud.

23 Sanneleg, til fåfengs var voni til haugarne, ståket på heidarne. Sanneleg, i Herren, vår Gud, er Israels frelsa.

Sannerliga, det är icke utan bedrägeri med de högar, och med all berg; sannerliga, Israel hafver ingen hjelp, utan allena af Herranom vårom Gud.

24 Og skjemdar-tinget hev ete upp det federne våre stræva i hop alt frå vår ungdom, deira sauer og kyr, deira søner og døtter.

Och våra fäders stiktningar, de vi af ungdom hållit hafva, måste afgå med skam; samt med deras får, fä, söner och döttrar.

25 Lat oss då liggja i vår skjemd, og lat skammi vår breida seg yver oss! For mot Herren, vår Gud, hev me synda, me og federne våre, alt frå ungdom og til denne dag, og me hev ikkje lydt Herren, vår Guds, røyst.

Ty der vi förläte oss uppå, det är oss nu alltsammans till skam; och der vi tröste uppå, der måste vi nu skämmas vid; ty vi syndadom dermed emot Herran vår Gud, både vi och våre fäder, allt ifrå vår ungdom och intill denna dag, och lyddom icke Herrans vår Guds röst.