Jeremias 18

1 Det ordet som kom til Jeremia frå Herren; han sagde:

Detta är det ord, som skedde af Herranom till Jeremia, och sade:

2 Statt upp og gakk ned til krusmakar-huset, og der skal eg lata deg høyra ordi mine.

Statt upp, och gack ned uti krukomakarens hus; der vill jag låta dig höra min ord.

3 Eg gjekk då ned til huset åt krusmakaren, og sjå, han gjorde arbeidet sitt på svarveskiva.

Och jag gick ned i krukomakarens hus, och si, han arbetade på skifvone.

4 Vart det då ubrukande, kjeraldet som krusmakaren heldt på å gjera, so som det kann verta med leiret i handi på krusmakaren, so gjorde han det um att til eit anna kjerald, soleis som krusmakeren tykte det høvelegt.

Och krukan, som han utaf lerena gjorde, gick honom sönder i händerna; då gjorde han åter ena andra kruko, såsom honom täcktes.

5 Då kom Herrens ord til meg; han sagde:

Då skedde Herrans ord till mig, och sade:

6 Skulde eg ikkje kunna gjera med dykk, Israels hus, likeins som denne krusmakaren? segjer Herren. Sjå, likeins som leiret er i krusmakar-handi, so er de i mi hand, Israels hus.

Kan jag ock icke skicka mig, såsom denne krukomakaren, med eder af Israels huse, säger Herren? Si, såsom leret är i krukomakarens hand, så ären ock I af Israels hus i mine hand.

7 Stundom talar eg um eit folk og um eit rike, at eg vil ryskja upp og riva ned og leggja i øyde;

Hasteliga talar jag emot ett folk och rike, att jag det utrota, förhärja, och förderfva vill;

8 men um det folket som eg tala um, vender um frå sin vondskap, då angrar eg det vonde som eg hadde tenkt å gjera det.

Men om det omvänder sig ifrå sine ondsko, den jag emot talar, så skall jag ock låta mig ångra det onda, som jag tänkte göra dem.

9 Men stundom talar eg um eit folk og um eit rike, at eg vil byggja og planta.

Och hasteliga talar jag om ett folk och rike, att jag det uppbygga och plantera vill;

10 So gjer dei kann henda det som vondt er i mine augo, og høyrer ikkje på mi røyst: då angrar eg det gode som eg hadde sagt eg vilde gjera vel imot deim med.

Men gör det illa för min ögon, så att det icke hörer mina röst, så skall jag ock låta mig ångra det goda, som jag dem lofvat hafver, att jag dem göra skulle.

11 Seg no då dette til Juda-mennerne og Jerusalems-buarne: So segjer Herren: Sjå, eg emnar på ei ulukka åt dykk og tenkjer ut meinråder mot dykk. Vend då um, kvar og ein frå sin vonde veg, og retta på vegarne dykkar og verki dykkar!

Så säg nu till dem i Juda, och till Jerusalems inbyggare: Detta säger Herren: Si, jag bereder eder ena olycko, och tänker något emot eder; derföre vände sig hvar och en ifrå sitt onda väsende, och bättrer edart väsende och anslag.

12 Men dei segjer: «Fåfengt! for me vil fylgja våre eigne tankar, og kvar og ein vil gjera etter sitt harde vonde hjarta.»

Men de sade: Der varder intet utaf; vi vilje vandra efter våra tankar, och göra hvar och en efter sins onda hjertas tycko.

13 Difor, so segjer Herren: Spør millom heidningfolki um nokon hev høyrt slikt. Ovleg grysjelege ting hev møyi Israel gjort.

Derföre säger Herren: Fråger dock ibland Hedningarna: Ho hafver någon tid sådant hört, att jungfrun Israel så ganska grufveliga ting gör?

14 Bråner då Libanon-snøen brånar burt frå Markartinden, eller minkar den vellande uppkoma burt, den svale, rennande?

Blifver dock snön längre på stenomen i markene, då det snögar ned af Libanon; och regnvattnet förlöper icke så snart,

15 Men mitt folk hev gløymt meg, dei brenner røykjelse åt fåfengdi; og dei fekk deim til å snåva på vegarne sine, dei gamle vegarne, so dei gjekk på stigar, på ujamne vegar,

Som mitt folk mig förgäter. De röka gudom, och komma förargelse åstad, utan återvändo, på sinom stigom, och gånga på otrampadom vägom;

16 so dei gjer landet sitt til ei skræma, ei æveleg spott; alle som fer der framum, vert forstøkte og rister hovudet.

På det deras land skall till öde varda, dem till evig skam, så att den der framom går, skall sig förundra, och rista hufvudet.

17 Likeins som austanvinden vil eg spreida deim for fienden. Ryggen og ikkje andlitet skal eg syna deim på deira ulukke-dag.

Ty jag skall, genom ett östanväder, förskingra dem för deras fiendar; jag skall visa dem ryggen, och icke anletet, då de förderfvas.

18 Då sagde dei: «Kom og lat oss leggja upp råder mot Jeremia! for det tryt ikkje på lov for presten, eller på råd for den vise, eller på ord for profeten. Kom, lat oss fella honom med våre tungor og ikkje bry oss det minste um det han segjer!»

Men de sade: Kommer, och låter oss gå till råds emot Jeremia; ty Presterna kunna icke fara ville i lagen, och de gamlas råd icke fela, och Propheterna kunna icke lära orätt. Kommer, och låter oss slå honom ihjäl med tungone, och passa intet uppå hvad han säger.

19 Gjev gaum etter meg, Herre, og høyr på kor dei trættar med meg!

Herre, akta uppå mig, och hör mina motståndares röst.

20 Skal ein løna godt med vondt? For dei hev grave ei grav for mitt liv. Kom i hug at eg stod for di åsyn og tala godt for deim, til å venda harmen din burt ifrå deim!

Är det rätt, att man vedergäller ondt för godt? Ty de hafva grafvit mine själ ena grop. Kom dock ihåg, huru jag för dig stått hafver, så att jag talade deras bästa, och vände dina grymhet ifrå dem.

21 Difor, gjev borni deira til svolten og lat sverdet få handsama deim, og gjer konorne deira barnlause og til enkjor, og lat mennerne deira verta drepne av sotti, og ungmenni deira slegne med sverd i striden!

Så straffa nu deras barn med hunger, och låt dem i svärd falla, att deras hustrur och enkor utan barn blifva, och deras män ihjälslagne, och deras unga män i strid genom svärd dräpne varda;

22 Lat naudrop høyrast or husi deira når du let mordflokkar brått koma yver deim! For dei hev grave ei grav til å fanga meg i og lurt upp snaror for føterne mine.

Att ett rop utaf deras husom må hördt varda, huru du med hast hafver låtit krigsfolk komma öfver dem; ty de hafva grafvit ena grop till att fånga mig, och lagt ena snaro för mina fötter.

23 Men du, Herre, kjenner alle deira råder imot meg til å drepa meg; gjev deim ikkje til deira misgjerning, og lat ikkje deira synd verta utstroki for di åsyn! Lat deim stupa for di åsyn; i di vreide-tid gjere du upp med deim!

Och efter du, Herre, vetst all deras anslag emot mig, att de vilja dräpa mig; så förlåt dem icke deras missgerning, och låt deras synder icke utstrukna varda för dig; låt dem störta inför dig, och handla med dem efter dina vrede.