Jakobs 4

1 Kva kjem all ufred og strid av millom dykk? Er det ikkje av dykkar lyster, som strider i lemerne dykkar?

Hvadan äro örlig och krig ibland eder? Äro de icke deraf, af edrom begärelsom, som strida i edra lemmar?

2 De lystar og hev ikkje; de slær i hel og ovundast og kann ikkje få; de ligg i strid og ufred. De hev ikkje, av di de ikkje bed;

I begären, och fån intet; I hafven afund och nit, och kunnen intet vinna; I striden och örligen, och hafven intet, derföre att I intet bedjen.

3 de bed og fær ikkje, av di de bed ille, um slikt som de kann øyda upp i dykkar lyster.

I bedjen, och fån intet; ty I bedjen illa, nämliga att I det uti edra vällust förtära skolen.

4 De utrugne! veit de ikkje at venskap med verdi er fiendskap imot Gud? Den som då vil vera ven med verdi, han vert Guds fiende.

I horkarlar och horkonor, veten I icke, att verldenes vänskap är Guds ovänskap? Ho som verldenes vän vill vara, han varder Guds ovän.

5 Eller trur de at skrifti talar fåfengt? Med brennhug trår han etter Anden som han hev late bu i oss. Men di større er den nåde som han gjev.

Menen I att Skriften säger fåfängt: Anden, som bor uti eder, begärar emot hatet?

6 Difor heiter det: «Gud stend dei stolte imot, men dei audmjuke gjev han nåde.»

Men han gifver rikeliga nåd. Ty Skriften säger: Gud står emot de högfärdiga; men dem ödmjukom gifver han nåd.

7 Ver difor Gud undergjevne! Men statt djevelen imot, so skal han fly frå dykk!

Så varer nu Gudi underdånige; står emot djefvulen, så flyr han ifrån eder.

8 Haldt dykk nær til Gud, so skal han halda seg nær til dykk! Reinsa henderne, de syndarar, og gjer hjarto reine, de tvihuga!

Nalkens Gudi, så nalkas han eder. Rener edra händer, I syndare, och renser edor hjerta, I ostadige.

9 Kjenn dykkar naud og syrg og gråt! Lat låtten dykkar vendast til sorg, og gleda til trege.

Varer elände, och sörjer, och gråter: edart löje vände sig i gråt, och glädjen i sorg.

10 Audmyk dykk for Herren, so skal han upphøgja dykk!

Förnedrer eder för Herranom, så skall han eder upphöja.

11 Baktala ikkje kvarandre, brør! Den som baktalar ein bror eller dømer bror sin, han baktalar lovi og dømer lovi; men dømer du lovi, so er du ikkje ein som gjer etter lovi, men hennar domar.

Förtaler icke hvarannan, käre bröder; den som förtalar sin broder, och dömer sin broder, han förtalar lagen, och dömer lagen; men dömer du lagen, så äst du icke lagsens görare, utan domare.

12 Ein er lovgjevaren og domaren, han som er megtig til å frelsa og til å tyna. Men du, kven er du som dømer din næste?

Ty en är laggifvaren, som kan saliggöra, och fördöma; ho äst du, som dömer en annan?

13 Og no, de som segjer: «I dag eller i morgon vil me fara til den byen og vera der eit år og handla og hava vinning, »

Nu väl, I som sägen: I dag, eller i morgon vilje vi gå uti den eller den staden, och vilje der ligga ett år, och handla, och vinna;

14 de som ikkje veit kva som skal henda i morgon! For kva er livet dykkar? De er ein eim som ei liti stund er synleg og so kverv burt.

Och veten icke hvad i morgon ske kan; ty hvad är edart lif? Ett damb äret, som en liten tid varar, och sedan försvinner.

15 I staden for at de skulde segja: «Um Herren vil, so kjem me til å liva, og so skal me gjera det eller det!»

För det I säga skullen: Om Herren vill, och vi lefve, så vilje vi göra det eller det.

16 Men no rosar de dykk sjølve i dykkar storlæte. All slik ros er vond.

Men nu berömmen I eder i edart högmod. All sådana berömmelse är ond.

17 Den som då veit å gjera godt, men ikkje gjer det, han hev synd for det.

Den der kan göra godt, och gör icke, honom är det synd.