Esaias 42

1 Sjå min tenar som eg styd, min utvalde som eg elskar! Honom gjev eg anden min, rett han førar ut til folki.

Si min Tjenare, jag uppehåller honom, och min utkorade, i hvilkom min själ väl behagar. Jag hafver gifvit honom min Anda; han skall låta komma rätt ibland Hedningarna.

2 Ikkje mun han ropa, skrika, ei på gata bruka mælet.

Han skall icke skria eller ropa, och hans röst skall man icke höra på gatomen.

3 Brostne røyrstrå ei han bryt, sløkkjer ei den veik som gløder, trufast ber han retten ut.

En förbråkad rö skall han icke sönderbryta, och en rykande veka skall han icke utsläcka. Han skall lära hålla rätten i sanning.

4 Ei han veiknar, ei han brotnar fyrr han rett på jord fær setja, øyer ventar på hans lov.

Han skall icke vara knorrisk eller grufvelig, på det han skall sätta rätt på jordene; och öarna skola vänta efter hans lag.

5 Soleis talar Herren Gud, som hev himmeln skapt og utspent, jordi lagt med vokstrar på, gjeve folk på henne ande, andedrag åt deim der ferdast:

Så säger Herren Gud, som himmelen skapar och utsträcker, den som jordena gör med det deruppå växer; den som folkena, som deruppå är, gifver lif, och anda dem som gå deruppå:

6 Eg, Herren, hev deg i rettferd kalla, eg tok deg i handi, eg varar deg og gjer deg til folkepakt og til ljos for heidningar,

Jag Herren hafver kallat dig i rättfärdighet, och fattat dig vid handena, och bevarat dig, och hafver gifvit dig till ett förbund i folkena, Hedningomen till ett ljus;

7 til å opna blinde augo, føra fangar ut or fengsel deim som sit i myrker, or fangehus.

Att du skall öppna de blindas ögon, och föra fångarna utu fängelse, och de som sitta i mörkret utu fångahuset.

8 Eg er Herren, det er mitt namn, ingen annan fær mi æra, ikkje bilæti min pris.

Jag Herren, det är mitt Namn; och jag skall icke gifva mina äro enom androm, ej heller mitt lof afgudomen.

9 Sjå, dei fyrste ting er komne, og eg meldar nye ting; endå fyrr dei upp hev runne, eg forkynner dykker deim.

Si, hvad komma skall förkunnar jag framföreåt, och förkunnar ny ting; förr än det sker, låter jag eder det höra.

10 Syng ny song for Herren, lova han til heimsens endar! Sjøfolk og du havsens myrja, øyland og dei folk der bur!

Sjunger Herranom en ny viso, hans lof är intill verldenes ändar; de som i hafvet fara, och hvad deruti är; öarna, och de som der bo.

11 Heidi syng med sine byar, hytteby der Kedar bur. Dei som bur på berget, jublar, ropar ned frå høgste nut.

Roper högt, I öken och städer deruti, samt med de byar der Kedar bor; sig fröjde de som bo på klippomen, och rope utaf bergshöjdene.

12 Dei skal gjeva Herren æra og hans pris til øyland bera.

Låter dem gifva Herranom ärona, och förkunna hans lof på öarna.

13 Ut gjeng Herren som ei kjempa, eggjar harmen som ein stridsmann, herrop lyfter han og skrik, ter si magt mot sine motmenn.

Herren varder utdragandes såsom en rese; han skall uppväcka nit såsom en krigsman; han skall fröjda sig, och ett gny göra; han skall sinom fiendom öfverhändig blifva.

14 Stilt eg heve tagt so lenge, mållaus hev eg halde meg. No eg styn som viv i barnsnaud, etter anden syp og pæsar.

Jag tiger väl till en tid, och är stilla och håller mig; men nu vill jag ropa såsom en barnföderska; jag skall föröda och uppsvälja dem alla.

15 Berg og haug eg legg i øyde, svider av alt grønt på deim, elvar gjer eg um til øyer, sjøar let eg turkast upp.

Jag skall föröda berg och högar, och borttorka allt deras gräs; och skall göra vattuströmmarna till öar, och uttorka sjöarna.

16 Blinde ukjend veg eg fører, so dei fer ukjende stigar, myrkt gjer eg til ljost for deim, bakkeland til flate sletta. Dette er det eg vil gjera og slett ikkje lata vera.

Men de blinda vill jag leda på den vägen, som de icke veta; Jag vill föra dem på de stigar, som de icke känna; jag vill sätta mörkret för dem till ett ljus, och det oslätt är, till jemnhet; detta vill jag göra dem, och icke öfvergifva dem.

17 Vika lyt storleg skjemmast dei som lit på bilæt-gud, og til støypte bilæt segjer: «De er våre gudar.»

Men de som förlåta sig på afgudar, och säga till gjuten beläte: I ären våre gudar; de skola tillbakavända, och till skam varda.

18 Dauve, høyr! Blinde, upp med augo! Sjå!

Hörer, I döfve, och ser härtill, I blinde, att I mågen se.

19 Kven er blind, um ei min tenar, dauv som sendebodet mitt? Kven er blind som venen min? Kven er blind som Herrens tenar?

Ho är så blind som min tjenare? Och ho är så döf som mitt bådskap, den jag sänder? Ho är så blind som den fullkomlige, och så blind såsom Herrans tjenare?

20 Mangt du såg, men gøymer ikkje, han fekk øyra upp, men høyrer ei.

Man predikar väl mycket, men de hållat intet; man säger dem nog, men de vilja icke hörat.

21 For si rettferd skuld vil Herren gjera lovi stor og herleg.

Likväl vill Herren dem godt, för sina rättfärdighets skull, och att han skall göra sin lag härlig och stor.

22 Men det er eit plundra folk, herja folk, alle bundne sit i hol og i fangehusi løynde. Herfang er dei, og hev ingen frelsar, ran, og ingen segjer: «Gjev det att!»

Det är ett bedröfvadt och skinnadt folk; de äro allesammans besnärde uti kulor, och bortgömde i fångahus; de äro vordne till rof, och ingen hjelpare är; beskinnade, och ingen är, som säger: Få dem igen.

23 Kven av dykk gjev gaum på dette, lyder på og høyrer sidan?

Hvilken är ibland eder, som aktar härtill; märker, och hörer hvad härefter kommer.

24 Kven gav Jakob burt til ran og til ransmenn Israel utan Herren som me synda mot, som hans vegar dei ei fara vilde og ei høyra på hans lov?

Ho hafver öfvergifvit Jacob till sköfvels, och Israel röfvarom? Hafver icke Herren gjort det, emot hvilkom vi syndat hafve? Och de ville icke vandra på hans vägar, och lydde icke hans lag.

25 So rende han yver deim sin heite harm og ein veldug krig. Det ikring deim loga, men dei skyna inkje, brende deim, men dei la ikkje det på hjarta.

Derföre hafver han utskuddat öfver dem sina vredes grymhet, och en krigsmagt, och hafver upptändt dem allt omkring; men de aktade det intet. Han fängde uppå dem, men de lade det intet uppå hjertat.