Esaias 38

1 I dei dagarne lagdes Hizkia i helsott; då kom profeten Jesaja Amosson til honom og sagde med honom: «So segjer Herren: «Skila for deg! for du skal døy; du vert ikkje god att.»»

På den tiden vardt Hiskia dödssjuk. Och Propheten Esaia, Amos son, kom till honom, och sade till honom: Så säger Herren: Beställ om ditt hus; ty du måste dö, och icke vid lif blifva.

2 Då snudde Hizkia seg mot veggen og bad til Herren:

Då vände Hiskia sitt ansigte till väggena, och bad till Herran;

3 «Å Herre! kom i hug kor eg hev ferdast ærleg og heilhjarta di åsyn og gjort det som godt var i dine augo!» Og Hizkia sette i og storgret.

Och sade: Tänk dock, Herre, huru jag för dig vandrat hafver uti sanning, med fullkommeligo hjerta, och hafver gjort hvad dig hafver täckt varit. Och Hiskia gret svårliga.

4 Då kom Herrens ord til Jesaja soleis:

Då kom Herrans ord till Esaia, och sade:

5 «Gakk og seg til Hizkia: «So segjer Herren, Gud åt David, far din: Eg hev høyrt bøni di og set tårorne dine. Sjå, eg aukar alderen din med femtan år.

Gack bort, och säg Hiskia: Så säger Herren dins faders Davids Gud: Jag hafver hört dina bön, och sett dina tårar; si, jag vill ännu föröka dina dagar femton år;

6 Or handi på assyrarkongen bergar eg deg og denne byen; ja, eg vernar denne byen.

Och skall fria dig med denna staden utu Konungens hand af Assyrien; ty jag vill väl beskärma denna staden.

7 Og dette gjev Herren deg til merke på at Herren heldt det han hev lova:

Och haf detta för ett tecken af Herranom, att Herren detta göra skall, som han sagt hafver:

8 Sjå, eg let skuggen på solskiva, som med soli hev gjenge ned på solskiva åt Ahaz, ganga ti strik attende.»» Og soli gjekk attende ti av dei striki ho hadde gjenge ned.

Si, jag vill tillbakadraga skuggan på Ahas säjare; tio streck, de han öfverlupit hafver; så att solen skall gå tillbaka tio streck, de hon på säjaren öfverlupit hafver.

9 Ein skrift av Hizkia, kongen i Juda, då han hadde vore sjuk, men hadde kome seg av sjukdomen:

Detta är Hiskia skrift, Juda Konungs, då han hade krank varit, och var helbregda vorden af sine krankhet:

10 «Eg sagde: I mine beste år lyt eg fara igjenom helheimsportarne; eg lyt bøta med resten av åri mine. (Sheol h7585)

Jag sade: Nu måste jag fara till helvetes portar, förr än jag det mig förmodde, och tänkte ännu länger lefva. (Sheol h7585)

11 Eg sagde: Eg fær ikkje sjå Herren, Herren i landet åt dei livande; eg fær ikkje skoda menneskje meir millom deim som bur i stilla.

Jag sade: Nu måste jag icke mer se Herran, ja, Herran uti de lefvandes lande; nu måste jag icke mer se menniskor, när dem som deras tid utlefva.

12 Min bustad vert upprykt og burtførd frå meg som eit hyrdingtjeld. Eg hev rulla mitt liv i hop som ein vevar; frå varpet skjer han meg av; fyrr dag vert natt, er du ferdig med meg.

Min tid är borto, och ifrå mig tagen, såsom ens herdas hydda; och jag skär mitt lif tvärtaf såsom en väfvare; han sliter mig sönder såsom en klen tråd; du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.

13 Eg roa meg alt til morgons; som ei løva, so bryt han alle mine bein; fyrr dag vert natt, er du ferdig med meg.

Jag tänkte: Måtte jag dock lefva till morgons; men han sönderbröt mig all min ben, såsom ett lejon; ty du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.

14 Som ei svala, ei trana, so sutra eg, eg kurra som ei duva; dimt såg mine augo mot høgdi: Eg er kvidefull, Herre, borga for meg!

Jag lät såsom en trana och en svala, och knurlade såsom en dufva; min ögon ville mig brista. Herre, jag lider nöd, lisa mig.

15 Kva skal eg segja? Han hev meg sagt det, og han hev gjort det. Stilt vil eg ferdast alle mine år for all mi sjælekvida.

O! huru vill jag ( gladeliga ) tala, efter han mig tillsagt hafver, och gör det ock; derföre vill jag i alla mina lifsdagar tacka för denna min själs bedröfvelse.

16 Herre, dei er til liv, og dei held uppe alt liv i mi ånd. So gjer meg då frisk og lat meg liva!

Herre, deraf lefver man, och mins andas lif står alltsammans derutinnan; ty du lätst mig somna, och gjorde mig lefvande.

17 Det beiske, det beiske vart meg til fred, og du drog kjærleg mi sjæl or tyningsgravi; for du kasta bak din rygg alle synderne mine.

Si, om tröst var mig stor ängslan; men du lätst dig vårda om mina själ ganska hjerteliga, att hon icke förderfvas skulle; ty du kastade alla mina synder bakom dig.

18 For ikkje prisar helheimen deg, ikkje lovar dauden deg; ikkje vonar dei som fer ned i gravi på truskapen din. (Sheol h7585)

Ty helvetet lofvar dig intet; så prisar dig icke heller döden, och de som uti gropena fara, vänta intet efter dina sanning; (Sheol h7585)

19 Den livande, den livande, han prisar deg liksom eg i dag; ein far lærer borni sine um truskapen din.

Utan allena de, som lefva, lofva dig, såsom ock jag nu gör. Fadren skall lära barnen dina sanning.

20 Herren vil frelsa meg, og på strengleikar vil me leika alle våre livedagar i Herrens hus.»

Herre, hjelp mig, så vilje vi sjunga mina visor, så länge vi lefve, uti Herrans hus.

21 Jesaja sagde dei skulde taka ei fikekaka og leggja til plåster på svullen, so han skulde friskna til att.

Och Esaia bad, att man skulle taga ett plåster af fikon, och lägga uppå hans böld, att han måtte helbregda varda.

22 Hizkia sagde: «Kva skal eg hava til merke på at eg skal ganga upp til Herrens hus?»

Men Hiskia sade: Hvilket ett tecken är detta, att jag upp till Herrans hus gå skall?