Esaias 24
1 Sjå, Herren tømer jordi og øyder henne, han brigder hennar skapnad, og spreider deim som bur på henne.
Si, Herren gör landet tomt och öde, och omstörtar hvad deruti är, och förströr dess inbyggare.
2 Då gjeng det presten som folket, trælen som herren hans, trælkvinna som frua hennar, kjøparen som seljaren, utlånaren som lånaren, okraren som skuldmannen hans.
Och Prestenom går såsom folkena; herranom såsom tjenarenom, frune såsom tärnone; så honom som säljer, som honom som köper, honom som lånar, såsom honom som borgar; kräfvarenom, såsom gäldenärenom;
3 Tømd, ja uttømd skal jordi verta og plundra, ja plundra. For Herren hev tala dette.
Ty landet skall varda tomt och skinnadt; ty Herren hafver detta sagt.
4 Jordi fauskast og folnar, jordheimen ormegtast og armast. Storingarne på jordi ormegtast.
Landet står jämmerliga, och förderfvas; jordenes krets förvanskas och förderfvas; de högste af folket i landena förminskas.
5 Og jordi er vanhelga under deira føter som bur der. For dei hev brote loverne, rengt retten, brote den ævelege pakti.
Landet är oskärdt vordet af sina inbyggare; förty att de öfverträda lagen, och förvandla buden, och låta det eviga förbundet fara.
6 Difor øyder forbanning jordi, og bøta lyt ibuarane. Difor vert jordbuarne brende burt, so få folk vert leivde.
Derföre uppfräter förbannelse landet; ty de som deruti bo, förskylla det; derföre borttorkas landsens inbyggare, så att fögo folk qvart blifver.
7 Druvesafti tek skade, vintreet visnar; sukka lyt alle hjarteglade.
Vinet försvinner, vinträt förvissnar, och alle de, som af hjertat glade voro, sucka.
8 Det er slutt med den glade ljod av trummor og slutt med ståket av deim som jublar. Det er slutt med gleda ved klangen av cither.
Fröjd af trummor håller upp, de gladas lust är ute; harpors fröjd hafver en ända.
9 Syngjande tømer dei ikkje vinstaupet meir; beisk er drykken for deim som drikk.
Man sjunger intet, der man vin dricker, och god dryck är bitter dem som dricka honom.
10 Nedbroten er den aude byen; stengt er kvart hus, so ingen kann ganga inn.
Den tomme staden är nederbruten; all hus äro tillsluten, så att ingen går derin.
11 Dei skrik på gatorne yver vinen, all gleda er burte, landlyst er gaman or landet.
Man klagar efter vin på gatone, all glädje är borto, all landsens fröjd är sin väg.
12 Berre øyding er leivd i byen, og porten ligg krasa i røys.
Icke annat än förödelse är blifvet i stadenom, och portarna stå öde.
13 For soleis skal det ganga til midt millom folki på jord, liksom når oljeber vert nedslegne, som ved etterhaustingi, når det er slutt med vinbergingi.
Ty det går i landena och med folkena, lika som när ett oljoträ afplockadt är; såsom när man efterhämtar, då vinanden ute är.
14 Dei, dei skal lyfte røysti si og ropa med fagnad; yver Herrens herlegdom skal dei frå havet fegnast.
De samme upphäfva deras röst och lofva, och glädjas öfver Herrans härlighet ifrå hafvet.
15 «Æra difor Herren, de i Austerland, namnet åt Herren, Israels Gud, de på havsens øyar.»
Så priser nu Herran i dalomen; på hafsens öar Herrans Israels Guds Namn.
16 Frå ytste jaren åt jordi høyrer me lovsong: «Æra vere den rettferdige!» Men eg segjer: Eg gjeng til, eg gjeng til, usæl eg! Ransmenner ranar, ja ransmenner gjer ran.
Vi höre lofsång ifrå jordenes ända, den Rättfärdiga till äro; och jag måste säga: Hvi är jag dock så mager? Hvi är jag dock så mager? Ve mig! ty föraktarena förakta, ja, föraktarena förakta.
17 Gruv og grav og gildra yver deg, du som bur på jordi!
Derföre kommer öfver eder, landsens inbyggare, förskräckelse, grop och snara.
18 Og det skal henda at den som flyr for det gruvelege bråket, skal falla i gravi, og den som kjem upp or gravi, skal verte fanga i gildra. For himmelslusorne er opna, og grunnvollarne åt jordi skjelv.
Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likväl uti gropena. Kommer han utu gropene, så varder han dock fången i snarone; ty fenstren i höjdene äro upplåtna, och jordenes grundvalar bäfva.
19 Jordi brest og knest, jordi rivnar og klovnar, jordi skjek og skjelv.
Landena varder illa gångandes; det skall icke trifvas, utan måste förfalla.
20 Skjangla skal jordi som drukken mann, svaga som eit gjætarskjol, misgjerdi hennar skal tyngja henne ned, og ho skal falla og ikkje reisa seg meir.
Landet skall raga hit och dit, såsom en drucken, och bortfördt varda, lika som en hydda; ty dess missgerningar trycka det, så att det falla måste, och kan icke blifva.
21 Og det skal henda på den dagen at Herren skal heimsøkja høgheimsheren i høgdom og jordkongarne nedpå jordi,
På den tiden skall Herren besöka det höga herrskapet, som i höjdene är, och jorderikes Konungar, som på jordene äro;
22 og dei skal sankast som fangar i hola og setjast fast i fangehuset, og etter mange dagar skal dei få si straff.
Att de skola tillhopasamkas såsom ett knippe till gropena, och skola förslutne varda uti fångahuse, och efter lång tid åter besökte varda.
23 Og månen skal blygjast og soli skjemmast. For Herren, allhers drott, råder på Sionsfjellet og i Jerusalem, og framfor augo på hans styresmenner er det herlegdom.
Och månen skall skämma sig, och solen blygas; då Herren Zebaoth skall Konung varda på berget Zion, och i Jerusalem, och för sina äldsta i härlighet.
