Hoseas 8

1 Til munnen din med luren! Som ein ørn yver Herrens hus! av di dei hev brote mi pakt og falle frå mi lov.

Ropa högt, såsom en basun, och säg: Han kommer allaredo öfver Herrans hus, lika som en örn; derföre, att de hafva öfverträdt mitt förbund, och vordit affällige ifrå min lag;

2 Dei ropar til meg: «Min Gud! Me, Israel, kjenner deg!»

Skola de då ropa till mig: Du äst min Gud; vi känne dig, vi Israel.

3 Men av di Israel hev støytt frå seg det som godt er, skal fienden elta honom.

Men ehuru väl man det menar, så låter dock Israel intet säga sig; derföre måste fienden förfölja dem.

4 Dei, kongar valde seg som ikkje var ifrå meg. Hovdingar tok dei seg, og eg fekk ikkje vita um det. Av sylvet sitt og gullet sitt gjorde dei seg gudebilæte, so dei skulde verta utrudde.

De söka Konungar, och akta intet mig; de hålla sig intill Förstar, och jag måtte intet vetat; af sitt silfver och guld göra de afgudar, att de ju snarliga förgås skola.

5 Ufyseleg er kalven din, Samaria! Harmen min logar imot deim. Kor lenge skal det vara at dei ikkje kann tola reinleik?

Din kalf, o Samarla, förkastar han. Min vrede hafver förgrymmat sig öfver dem; det kan icke länge stå, de måste straffade varda.

6 For frå Israel er kalven komen. Ein meister hev laga honom, og nokon gud er han ikkje. Difor skal Samariakalven smuldrast i smått.

Ty kalfven är kommen ifrån Israel, och en mästare hafver gjort honom, och han kan ju ingen Gud vara; derföre skall Samarie kalf till stoft gjord varda.

7 For vind sår dei, og storm skal dei hausta. Avling skal dei ikkje få, grøda skal ikkje gjeva føda, og um ho det gjer, skal framande eta det upp.

Ty de så väder, och skola uppskära oväder; deras säd skall icke uppkomma, och deras frukt intet mjöl gifva; och om hon det än gifver, så skola dock främmande äta det upp.

8 Gløypt vert Israel. Millom folki er dei alt som ein verdlaus ting.

Israel varder uppäten; Hedningarna hafva sig med honom, lika som med ett oterigt kärile;

9 For dei hev fare upp til Assur liksom eit villasen som gjeng sin eigen veg. Efraim tingar um elsk.

Derföre, att de löpa upp efter Assur, såsom vildåsnen i villone; Ephraim skänker bolarom;

10 Men kor so dei tingar millom folki, so skal no eg like vel klemba deim i hop og lata deim få ei låk tid under storkongens trælking.

Ja, gifver ock Hedningom skatt; de samma Hedningar vill jag nu församla öfver dem; de skola snart ledse varda vid Konungens och Förstarnas tunga.

11 Av di Efraim hev gjort seg so mange altar til synd, so skal og altari hans verta honom til synd.

Ty Ephraim hafver gjort mång altare, till att synda; så skola ock altaren varda honom till synd.

12 Um eg skriv lover åt han i titusundtal, so reknar han deim berre som framande lover.

Om jag än mycket predikar dem om min lag, så kalla de det kätteri.

13 Til slagtoffergåvor åt meg ofrar dei kjøt som dei et - Herren hev ikkje hugnad i deim. No kjem han i hug misgjerningarne deira og heimsøkjer deira synder. Dei skal fara attende til Egyptarland.

Det de ännu mycket offra, och frambära kött och äta i så hafver dock Herren intet behag dertill; utan han vill ihågkomma deras ondsko, och hemsöka deras synder, som sig till Egypten vända.

14 Og etter di Israel hev gløymt skaparen sin og bygt seg borgar, og Juda hev sett seg upp mange borgfaste byar, so skal eg senda eld mot byarne hans, og han skal øyda borgerne hans.

Israel förgäter sin skapare, och bygger kyrkor; så gör Juda många fasta städer; men jag skall sända eld uti hans städer i han skall förtära hans hus.