Hoseas 7

1 Når eg vil lækja Israel, då kjem misgjerningi åt Efraim og vondskapen åt Samaria til synes. For dei driv med fals, og tjuv bryt seg inn, og rekarfant plundrar på vegarne.

Då jag Israel hjelpa vill, så finner man först Ephraims otro och Samarie ondsko, så att de bedrifva desto mer afguderi; och ändock de inbördes med tjufvar, och utantill med röfvare plågade äro;

2 Og dei segjer ikkje med seg sjølve seg at eg minnast all deira vondskap. No er dei ringa inne av sine eigne gjerningar, dei er komne framfyre mi åsyn.

Likväl vilja de intet märka, att jag dermed gifver akt uppå alla deras ondsko; men jag ser väl deras väsende, som de allstädes bedrifva.

3 Med vondskapen sin fegnar dei kongen, og hovdingarne med lygnerne sine.

De fröjda Konungen genom sitt afguderi, och Förstarna genom sina lögner;

4 Alle i hop er dei horkarar. Dei likjest ein omn som bakaren hitar upp. Han held upp med eldingi frå di han knodar deigen til dess ho er syrt.

Och äro allesamman horkarlar, lika som en bakougn, den bakaren het gör, när han utknådat hafver, och låter degen igenomsyras och jäsa.

5 På dagen åt kongen vår drikk hovdingarne seg sjuke på heit vin. Sjølv tek han spottarar i handi.

I dag är vår Konungs högtid ( säga de ). Så varda då Förstarna hete lika som af vin; så bjuder han de falska lärare till sig.

6 Når dei med meinråderne sine hev elda hugen sin som ein omn, søv bakaren deira heile natti. Um morgonen brenn han som logande eld.

Ty deras hjerta är hett uti deras gudelighet, lika som en bakougn, när de offra och bedraga folket; men deras bakare sofver alla nattena, och om morgonen brinner han i ljusom låga.

7 Alle i hop er dei heite som ein omn og brenner upp domarane sine. Alle kongarne deira fell, og det er ingen av deim som kallar på meg.

Så äro de ändå så hete i gudelighet, lika som en bakougn; ändock att deras domare uppfrätne varda, och alle deras Konungar falla; likväl är der ändå ingen ibland dem, som åkallar mig.

8 Efraim, med folki mengjer han seg. Efraim hev vorte som ei kaka som ikkje er vend.

Ephraim varder öfverfallen af Hedningom; Ephraim är lika såsom en kaka, den ingen omvänder;

9 Framande hev tært upp krafti hans, og han skyner inkje. Um håret hans hev vorte gråsprengt, so skynar han inkje.

Utan främmande uppäta hans kraft, likväl vill han intet aktat; han hafver ock fått grå hår, likväl vill han intet aktat.

10 Men Israels ovmod vitnar imot honom midt uppi syni. Dei vender ikkje um til Herren, sin Gud, og ikkje søkjer dei honom, tråss i alt dette.

Och Israels högfärd varder för deras ögon ödmjukad; likväl omvända de sig intet till Herran sin Gud, och fråga ej heller något efter honom i allo desso.

11 Efraim hev vorte som ei fåvis duva som inkje veit. Egyptarland ropar dei på, til Assur fer dei.

Ty Ephraim är lika som en galen dufva, den intet akta vill. Nu åkallade Egypten, nu löpa de till Assur.

12 Men best som dei fer av stad, breider eg netet mitt utyver deim og dreg deim ned, liksom ein gjer med fuglarne i lufti. Eg skal tukta deim, som lyden deira alt hev høyrt.

Men efter de så löpa, nu bit och nu dit, skall jag kasta mitt nät öfver dem, och rycka dem neder, lika som foglar under himmelen; jag skall straffa dem, såsom man det predikar uti deras församlingar.

13 Usæle dei, at dei flaug ifrå meg! Øyding yver deim, av di dei hev svike meg! Og eg, utløysa deim vilde eg. Men dei, ljugartale hev dei fare med imot meg.

Ve dem, att de ifrå mig vika. De måste förderfvade varda; ty de äro ifrå mig affällige vordne; jag ville väl förlossa dem, om de icke afguderi emot mig lärde.

14 Og ikkje ropar dei til meg av hjarta; dei berre jamrar seg på sengjerne sine. For korn og druvesaft samlar dei seg, medan dei vender seg frå meg.

Så åkalla de mig ock intet af hjertana, utan tjuta i sin lägre; de församlas för mats och drycks skull, och äro mig ohörsamme.

15 Det var eg som lærde deim upp, og som styrkte armarne deira. Men imot meg hev dei ilt i hugen.

Jag lärer dem, och stärker deras armar; men de tacka mig illa.

16 Dei vender um, men ikkje uppetter. Dei er liksom ein sviksam boge. Falla for sverd skal hovdingarne deira for si hatige tunga skuld. For det vert dei hædde i Egyptarlandet.

De omvända sig dock icke rätteliga, utan äro lika som en falsk båge; derföre måste deras Förstar falla genom svärd; deras trug skall uti Egypti land till spott varda.