1 Mosebok 39
1 Og Josef, han vart førd ned til Egyptarland, og Potifar, ein egyptar, som var hirdmann hjå Farao og hovding yver livvakti, kjøpte honom av ismaelitarne, som hadde ført honom dit.
Joseph vardt förd neder i Egypten: Och Potiphar, en Egyptisk man, Pharaos hofmästare, köpte honom af de Ismaeliter, som honom hade fört der ned.
2 Men Herren var med Josef, so han vart ein mann som alt gjekk vel for. Han vart verande hjå husbonden sin, egyptaren,
Och Herren var med Joseph, så att han vardt en lyckosam man: Och var i sins herras dens Egyptiens huse.
3 og då husbonden hans såg at Herren var med honom og let alt han gjorde, lukkast for honom,
Och hans herre såg, att Herren var med honom; ty allt det han gjorde, lät Herren gå lyckosamlig till med honom:
4 so vart Josef både gjæv og gild i hans augo, og laut ganga honom til handa; og han sette honom til å styra huset sitt, og alt han åtte, lagde han i hans hender.
Så att han fann nåd för sinom herra, och vardt hans tjenare: Han satte honom öfver sitt hus, och allt det han hade lät han under hans händer.
5 Og alt ifrå den tid han hadde sett honom yver huset sitt og yver alt det han åtte, so velsigna Herren huset åt egyptaren for Josef skuld; det fylgde ei Herrens velsigning med alt det han åtte, både i hus og på mark.
Och ifrå den tiden, då han hade satt honom öfver sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren den Egyptiens hus för Josephs skull: Och var alltsammans Herrans välsignelse i allo de han hade, hemma och på markene.
6 So let han då Josef råda yver alt det han åtte, og såg ikkje etter med honom i nokon ting, anna berre åt og drakk. Josef var både velvaksen og væn.
Derföre lät han det allt under Josephs händer, hvad han hade; och hade intet deraf, utan allena brödet, som han åt. Och Joseph var dägelig och fager under ansigtet.
7 Og det hende, då det leid um ei tid, at kona åt husbonden hans kasta augo på Josef og sagde: «Kom og ligg med meg!»
Och det begaf sig, då detta var skedt, att hans herras hustru kastade sin ögon på Joseph, och sade: Ligg när mig.
8 Men han bar seg undan, og sagde med kona åt husbonden sin: «Sjå, husbonden min ser ikkje etter med meg i nokon ting i heile huset; alt han eig, hev han lagt i mine hender.
Men han vägrade det henne, och sade till henne: Si, min herre vet icke hvad i hans huse är, och allt det han hafver, hafver han gifvit under mina händer.
9 Han hev ikkje meir å segja i dette huset enn eg, og hev ikkje meinka meg nokon ting utan deg, etter di du er kona hans. Korleis kunde eg då gjera so stygg ei gjerning, og so synda mot Gud?»
Och hafver intet så godt i sino huse, det han i mitt våld icke gifvit hafver, utan dig, ty du äst hans hustru. Hvi skulle jag nu så mycket ondt göra, och synda emot Gud?
10 Som ho no tala til Josef dag etter dag, og han ikkje vilde lyda etter henne og liggja innmed henne eller vera i hop med henne,
Men hon hade dageliga sådana ord till Joseph; men han lydde henne intet, att han skulle ligga när henne, eller vara något om henne.
11 so hende det ein gong at han kom inn i huset og skulde gjera arbeidet sitt, og det var ingen av husens folk inne.
Det begaf sig en dag, att Joseph gick in i huset till att göra sina sysslo; och ingen af husfolket var der när.
12 Då greip ho honom i kjolen og sagde: «Kom og ligg med meg!» Men han rømde ut og let kjolen etter seg i henderne hennar.
Och hon fick honom i hans mantel, och sade: Ligg när mig. Men han lät blifva mantelen i hennes hand, och rymde ut af huset.
13 Då ho såg at han hadde rømt ut, og at kjolen hans var att i henderne hennar,
Då hon nu såg, att han lät blifva mantelen i hennes hand, och rymde ut,
14 so ropa ho på husfolket sitt, og sagde med deim: «Sjå, her hev han drege innpå oss ein hebraisk mann, som fer og vil gantast med oss. Han kom inn til meg og vilde liggja med meg. Då ropa eg so høgt eg kunde,
Kallade hon husfolket, och sade till dem: Si, han hafver fört oss här in en Ebreisk man, att han skulle komma oss på skam. Han kom här in till mig, på det han skulle ligga när mig; men jag ropade med höga röst.
15 og då han høyrde eg sette i og ropa, rømde han brått ut, og kjolen hans vart liggjande att hjå meg.»
Och då han hörde, att jag skriade och ropade, då lefde han sin mantel när mig, och flydde, och lopp ut.
16 So let ho kjolen hans liggja hjå seg til husbonden hans kom heim.
Och hon lade hans mantel när sig, så länge hennes herre kom hem.
17 Då sagde ho det same med honom: «Den hebraiske tenaren, » sagde ho, «som du hev drege inn i huset åt oss, kom inn til meg og tok til å gantast med meg.
Och talade till honom samma orden, och sade: Den Ebreiske tjenaren, som du hafver haft här in, kom här in till mig, att han skulle komma mig på skam.
18 Men då eg sette i og ropa, brårømde han ut, og kjolen hans vart liggjande att hjå meg.»
Men då jag skriade och ropade, lefde han sin mantel när mig, och flydde ut.
19 Då no husbonden hans høyrde rødorne åt kona si, korleis ho lagde ut og sagde: «So og so for tenaren din åt mot meg, » so vart han brennande harm.
Då hans herre hörde sådana sine hustrus ord, som hon till honom talade, och sade: Så hafver mig din Ebreiske tjenare gjort; vardt han ganska vred.
20 Og husbonden hans Josef tok honom og sette honom i fangetårnet, der dei sat dei som kongen heldt fengsla, og han vart verande der i fangetårnet.
Då tog hans herre honom, och lade honom i fängelse, der Konungens fångar inne lågo: Och der låg han då i fängelset.
21 Men Herren var med Josef, og vende alle hjarto til honom, og laga det so at styresmannen i fangetårnet fekk godvilje for honom.
Men Herren var med honom, och var honom gunstig, och lät honom finna nåd för befallningsmannen öfver fångahuset.
22 Og styresmannen i fangetårnet sette Josef til å sjå etter alle fangarne som var i tårnet, og alt som der skulde gjerast, det laut han gjera.
Så att han befallte alla fångarna i fängelsena under hans hand, att allt det der skedde, måste ske genom honom.
23 Styresmannen i fangetårnet såg ikkje etter nokon verdeleg ting som Josef hadde under hender. For Herren var med honom; og kva han so gjorde, so lagde Herren lukka til.
Förty befallningsmannen öfver fängelset såg, att Herren var med honom i allt det som under hans händer var, och att Herren lät, det han gjorde, lyckosammeliga tillgå.
