1 Mosebok 31
1 So fekk han høyra at sønerne hans Laban hadde sagt: «Jakob hev teke alt det som far vår åtte, og av det som far vår åtte, hev han lagt seg til all denne rikdomen.»
Och kom för honom Labans barns tal, att de sade: Jacob hafver kommit allt vår faders gods till sig; och af vår faders gods hafver han sådana rikedomar samkat.
2 Og Jakob såg på andlitet hans Laban at han var ikkje den same mot honom som han hadde vore.
Och Jacob såg på Labans ansigte, och si, det var icke sådana emot honom, som i går och förrgår.
3 Og Herren sagde til Jakob: «Far attende til landet åt federne dine og til ditt eige folk, og eg skal vera med deg.»
Och Herren sade till honom: Far åter in i dina fäders land, och till dina fränder: Jag vill vara med dig.
4 Då sende Jakob bod etter Rakel og Lea og bad deim koma ut på marki, til buskapen hans.
Då sände Jacob, och lät kalla Rachel och Lea ut på markena till sin hjord;
5 Og han sagde med deim: «Eg ser på andlitet åt far dykkar at han er ikkje den same mot meg som fyrr. Men Gud åt far min hev vore med meg.
Och sade till dem: Jag ser edars faders ansigte, att det är icke sådana emot mig, såsom i går och i förrgår: Men mins faders Gud hafver varit med mig.
6 Og de veit at eg hev tent far dykkar det beste eg vann.
Och I veten, att jag hafver tjent edar fader af alla mina krafter.
7 Og far dykkar hev svike meg og brigda um att løni mi dei ti gongerne. Men Gud let honom ikkje få lov til å gjera meg nokon skade.
Och han hafver besvikit mig, och nu tio resor förvandlat min lön; men Gud hafver honom det icke tillstadt, att han skulle göra mig skada.
8 Når han sagde so: «Dei droplute skal vera løni di, » so fekk alt småfeet droplute ungar; og når han sagde so: «Dei salute skal vera løni di, » so fekk alt småfeet salute ungar.
När han sade: De brokota skola vara din lön, så bar hela hjorden brokot; men när han sade: De spräcklota skola vara din lön, så bar hela hjorden spräcklot.
9 Soleis tok Gud feet frå far dykkar og gav meg det.
Så hafver Gud vändt edars faders gods ifrå honom, och gifvit det mig.
10 Og ved det leitet då småfeet flaug, drøymde eg at eg let upp augo og såg ikring meg, og sjå, då var bukkarne som sprang på småfeet, salute og droplute og skjengjute.
Ty när aflotiden kom, hof jag upp min ögon, och såg i dröm, och si, gumrarne sprungo på de spräcklota, fläckota och brokota hjordarna.
11 Og Guds engel sagde til meg i draume: «Jakob!» og eg svara: «Ja, her er eg.»
Och Guds Ängel sade till mig i drömmenom: Jacob; och jag svarade: Här är jag.
12 Då sagde han: «Lat upp augo, so skal du få sjå at alle bukkarne som spring på småfeet, er salute og droplute og skjengjute. For eg hev set korleis Laban fer åt mot deg.
Men han sade: Häf upp din ögon, och si, gumrarne springa på de spräcklota, fläckota och brokota fåren; förty jag hafver allt sett, hvad Laban gör dig.
13 Eg er din Gud frå Betel, der som du salva steinen, der som du gjorde meg ein lovnad. Gjer deg no reidug og far ut or dette landet og attende til fødesheimen din!»»
Jag är Gud i BethEl, der du hafver smort stenen, och gjort mig der ett löfte: Nu gör dig redo, och far utaf detta landet, och far in i ditt födsloland igen.
14 Då svara Rakel og Lea og sagde med honom: «Hev då me endå nokon lut og arv i huset åt far vår?
Då svarade Rachel och Lea, och sade till honom: Vi hafve hvarken del eller arf i vårs faders huse mer.
15 Hev ikkje han rekna oss for framande? Han hev selt oss, og longe øydt upp det han fekk for oss.
Hafver han dock hållit oss lika som främmande; förty han hafver sålt oss, och förtärt vårt värd.
16 All rikdomen som Gud hev teke frå far vår, høyrer oss og borni våre til. Gjer no berre du alt det som Gud hev sagt til deg!»
Derföre hafver Gud frånvändt vårom fader hans rikedomar till oss och vår barn. Allt det Gud dig nu sagt hafver, det gör.
17 So budde Jakob seg til ferdi, og sette borni og konorne sine på kamelarne.
Så gjorde Jacob sig redo, och satte sin barn och hustrur på camelar;
18 Og han tok med seg alt bufeet sitt og alt godset som han hadde samla seg, det feet som han åtte og hadde ale seg til i Mesopotamia, og vilde fara til Isak, far sin, i Kana’ans-land.
Och förde bort all sin boskap, och alla sina håfvor, som han hade förvärfvat i Mesopotamien; på det han skulle komma till sin fader Isaac i Canaans land.
19 Laban hadde gjenge av og skulde klyppa sauerne sine. Då stal Rakel med seg husgudarne som far hennar hadde.
Men Laban var gången bort till att klippa sin hjord. Och Rachel stal sins faders beläter.
20 Og Jakob stal seg burt ifrå Laban, aramæaren, og gat ikkje noko um at han vilde fara sin veg.
Alltså stal Jacob Laban af Syrien hjertat, att han honom icke tillsade, då han flydde.
21 Han tok ut med alt det han åtte, og gav seg på vegen, og sette yver elvi, og tok leidi mot Gileadfjellet.
Så flydde han, och allt det hans var gjorde sig redo, och for öfver älfvena, och stämde åt Gileads berg.
22 Tridje dagen etter fekk Laban vita at Jakob hadde stroke sin veg.
På tredje dagen vardt det Laban sagdt, att Jacob flydde.
23 Då tok han med seg skyldfolki sine, og sette etter honom sju dagsleider, og nådde honom att på Gileadfjellet.
Och han tog till sig sina bröder, och jagade efter honom sju dagsleder; och hinde honom på det berget Gilead.
24 Men Gud kom til Laban, aramæaren, i draume um natti, og sagde til honom: «Vara deg no og seg ikkje eit ord til Jakob!»
Men Gud kom till Laban af Syrien i dröm om nattena, och sade till honom: Förvara dig, att du intet talar till Jacob annat än godt.
25 Då Laban nådde att Jakob, hadde Jakob sett upp tjeldbudi si på fjellet; og Laban og skyldfolki hans sette og upp budi si på Gileadfjellet.
Och Laban nalkades intill Jacob. Men Jacob hade uppslagit sin tjäll på bergena: Och Laban med sina bröder slog desslikes sin tjäll upp på bergena Gilead.
26 Og Laban sagde med Jakob: «Kva tyder det at du hev stole deg burt ifrå meg og drege døtterne mine av garde, som dei var hertekne?
Då sade Laban till Jacob: Hvad hafver du gjort, att du hafver stulit mitt hjerta, och bortfört mina döttrar, lika som de der med svärd gripna vore?
27 Kvi løynde du deg av, og stal deg burt ifrå meg? Kvi sagde du det ikkje med meg, so eg kunde fylgt deg på vegen med glederop og song og trummor og harpor?
Hvarföre hafver du det fördolt, att du skulle fly, och hafver stulit dig ifrå mig, och hafver icke tillsagt, att jag måtte hafva ledsagat dig med fröjd, med sjungande, med bungande och harpande?
28 Du let meg ikkje ein gong få kyssa borni og døtterne mine. Dette var uvisleg gjort av deg!
Och hafver icke låtit mig kyssa min barn och döttrar? Du hafver dårliga gjort.
29 Eg hev det i mi magt å gjera dykk ilt. Men Gud åt far dykkar sagde til meg i natt: «Vara deg no og seg ikkje eit ord til Jakob!»
Och jag hade väl så mycken magt, att jag kunde göra eder ondt; men edars faders Gud sade till mig i går: Förvara dig, att du intet talar till Jacob, utan godt.
30 Men var det no so at du laut taka ut, av di du lengta so sårt etter fødesheimen din, kvi stal du då gudarne mine?»
Och medan du ju ville fara, och åstundade så mycket efter dins faders hus, hvarföre hafver du då stulit mig mina gudar?
31 Då svara Jakob og sagde med Laban: «Eg var rædd; eg tenkte du kunde taka døtterne dine frå meg med hardom.
Jacob svarade, och sade till Laban: Jag fruktade, att du skulle hafva tagit dina döttrar ifrå mig.
32 Men den som du finn gudarne dine hjå, han skal ikkje liva. Sjå no etter, og lat skyldfolki våre vera vitne, um du kannast med noko av det eg hev med meg, og tak det so til deg!» Men Jakob visste ikkje at Rakel hadde teke deim.
Men när hvilkom du finner dina gudar, han må dö här för våra bröder. Gör efter ditt när mig, och tag det. Men han visste icke, att Rachel hade stulit dem.
33 Og Laban gjekk inn i budi hans Jakob og i budi hennar Lea og i budi åt båe ternorne, men fann ikkje noko. So gjekk han ut or budi hennar Lea, og inn i budi hennar Rakel.
Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqvinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.
34 Men Rakel hadde teke husgudarne, og lagt deim under klyvsalen, og sett seg på deim. Og Laban rannsaka heile budi, men fann ikkje noko.
Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfver hela tjället, och fann intet.
35 Og ho sagde med far sin: «Far må ikkje vera vond, for di eg ikkje kann reisa meg upp for honom! For det er so med meg no som stundom plar vera med kvendi.» Og han leita både høgt og lågt, men fann ikkje husgudarne.
Då sade hon till sin fader: Min herre, var icke vred; förty jag kan icke stå upp emot dig; förty det går med mig efter qvinno sätt. Så sökte han, och fann intet beläten.
36 Då vart Jakob harm, og skjemde på Laban. Og Jakob tok til ords og sagde med Laban: «Kva hev eg forbrote? kva vondt hev eg gjort, sidan du elter meg so?
Och Jacob vardt vred, och kifvade med Laban, och sade till honom: Hvad hafver jag misshandlat eller syndat, att du äst så heter på mig?
37 Då du rannsaka alt det eg hev, kva fann du då som høyrer huset ditt til? Legg det fram her og lat mine og dine skyldfolk få sjå det, so dei kann døma millom oss tvo!
Du hafver ransakat all min boting, hvad hafver du funnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, att de döma emellan oss båda.
38 No hev eg vore hjå deg i tjuge år: Søyorne og geiterne dine hev aldri kasta, og verarne i fenaden din hev eg ikkje ete upp.
Tjugu år hafver jag varit när dig; din får och getter hafva icke varit ofruktsamma, vädrarna af din hjord hafver jag icke ätit.
39 Det som var ihelrive, kom eg ikkje heim til deg med. Sjølv bøtte eg skaden. Av meg kravde du det, anten det var stole um dagen eller um natti.
Det af djuren rifvit var, hade jag icke till dig, jag måste det betala: Du äskade det af mine hand, ehvad det var dag eller natt mig ifrå stulit.
40 Um dagen vilde hiten tyna meg, og kulden um natti, og eg fekk ikkje svevn på augo.
Om dagen var jag vanmägtig för hetas skull, om nattena för köld; och min sömn vek ifrå min ögon.
41 Tjuge år er det no eg hev vore hjå deg; fjortan år hev eg tent for båe døtterne dine, og seks år for fenaden din; men du brigda um att løni mi dei ti gongerne.
Så hafver jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina döttrar, och sex för din hjord: Och du hafver tio resor förvandlat min lön.
42 Hadde ikkje Gud åt far min, han som var Gud åt Abraham, og som Isak ber age for, hadde ikkje han vore med meg, so hadde du visst no sendt meg burt med tvo hender tome. Men Gud såg mi møda og alt mitt slæp, og han jamna det for meg i natt.»
Hvar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade varit på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men Gud hafver ansett min förtryckelse och arbete, och straffade dig i går.
43 Då svara Laban og sagde med Jakob: «Det er mine døtter, og mine born, og min buskap, og mitt alt du ser. Kva skulde eg då no gjera desse døtterne mine eller borni deira, som dei hev født til verdi?
Laban svarade, och sade till Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det du ser är mitt: Hvad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras barnom, som de födt hafva?
44 So kom no og lat oss gjera ei semja, eg og du, og den skal vera til vitnemål millom meg og deg!»
Så kom nu och låt oss göra ett förbund, jag och du; som skall vara ett vittnesbörd emellan mig och dig.
45 So tok Jakob ein stein og reiste honom upp til eit merke.
Då tog Jacob en sten, och reste honom upp till en vård.
46 Og Jakob sagde med skyldfolki sine: «Sanka i hop stein!» So fann dei seg steinar, og bygde ein varde, og sette seg og åt der, innmed varden.
Och sade till sina bröder: Hemter upp stenar; och de togo stenar, och gjorde ena rösjo, och åto uppå samma rösjo.
47 Og Laban kalla varden Jegar Sahaduta, og Jakob kalla honom Gal’ed.
Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne Gilead.
48 Og Laban sagde: «No er denne varden vitne millom meg og deg.» Difor kalla dei honom Gal’ed,
Då sade Laban: Denna stenrösjan vare i dag vittnesbörd emellan mig och dig; deraf kallar man henne Gilead:
49 og Mispa, «av di, » sagde han, «Herren skal halde vakt millom meg og deg, når me hev kome einannan or syne.
Och vare en vård; ty han sade: Herren se härtill emellan mig och dig, då vi komme ifrå hvarannan.
50 Fer du ille med døtterne mine, eller tek du deg andre konor attåt døtterne mine, då er det fulla ingen mann innmed oss, men kom i hug det: Gud er vitne millom meg og deg.»
Hvar du besvärar mina döttrar, eller tager andra hustrur deröfver: Här är ingen menniska med oss; men si, Gud är vittne emellan mig och dig.
51 Og Laban sagde med Jakob: «Sjå, denne varden og denne merkesteinen, som eg hev reist millom meg og deg -
Och Laban sade ytterligare till Jacob: Si, detta är stenrösjan, och detta är vården, som jag upprest hafver emellan mig och dig.
52 vitne skal dei vera, både varden og merkesteinen, at ikkje skal eg fara framum denne varden, burt til deg, og ikkje skal du fara hitum denne varden og denne merkesteinen, heim til meg, på det som vondt er.
Samma rösjan vare vittne, och vården vare desslikes vittne, om jag far här öfver till dig, eller du far öfver denna rösjan och vården till mig, till att göra skada.
53 Gud åt Abraham og Gud åt Nahor døme millom oss, han som var Gud åt far deira!» So svor Jakob ved honom som Isak, far hans, bar age for.
Abrahams Gud och Nahors Gud, och deras fäders Gud, vare domare emellan oss. Och Jacob svor honom, vid Isaacs sins faders fruktan.
54 Og Jakob ofra eit slagtoffer på fjellet, og bad skyldfolki sine eta med seg. Og dei åt med honom, og var på fjellet um natti.
Och Jacob offrade offer på bergena, och böd sina bröder att de skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefvo de på bergena öfver nattena.
55 Um morgonen tidleg reis Laban upp, og kysste barneborni og døtterne sine, og velsigna deim. So tok Laban ut, og for heim att til seg.
Men om morgonen stod Laban bittida upp, kysste sin barn och döttrar; välsignade dem, och for sina färde, och kom hem till sitt igen.
