1 Mosebok 27
1 Då Isak var gamall vorten, og tok til å dimmast på syni, so han ikkje kunde skilja, då kalla han til seg Esau, eldste son sin, og sagde: «Du son min!» Og Esau svara: «Ja, her er eg!»
Och det begaf sig, då Isaac var vorden gammal, att hans ögon vordo mörk till syn, kallade han Esau, sin större son, och sade till honom: Min son. Han svarade honom: Här är jag.
2 Då sagde han: «No er eg gamall vorten og veit ikkje kva dag eg kann døy.
Och han sade: Si, jag är vorden gammal, och vet ej när jag skall dö.
3 Tak no du veidegogni di, pilehuset og bogen, og gakk ut i marki, og veid meg noko vilt,
Så tag nu din tyg, koger och båga, och gack ut i markena, och hemta mig villebråd;
4 og laga ein god rett åt meg, soleis som du veit eg likar det, og kom so inn til meg med det; då vil eg eta, so sjæli mi kann få velsigna deg, innan eg døyr.»
Och gör mig en mat, så som jag gerna vill hafvat, och bär mig honom här in, att jag må äta; på det min själ må välsigna dig, förra än jag dör.
5 Og Rebekka lydde på at Isak tala til Esau, son sin. So gjekk Esau ut i marki og vilde veida noko vilt og hava med seg heim.
Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade till sin son Esau. Och Esau gick ut i markena, att han skulle taga villebråd, och hafva henne hem.
6 Då sagde Rebekka med Jakob, son sin: «Høyr her!» sagde ho, «eg lydde på at far din tala til Esau, bror din, og sagde:
Då sade Rebecka till sin son Jacob: Si, jag hafver hört din fader tala med dinom broder Esau, och säga:
7 «Kom heim med noko vilt, og laga ein god rett åt meg, so eg fær eta; då vil eg velsigna deg for Herrens åsyn, innan eg døyr.»
Hemta mig en villebråd, och gör mig mat, att jag må äta, och välsigna dig för Herranom, förra än jag dör.
8 Lyd no du meg, son min, og gjer som eg segjer deg fyre.
Så hör nu min son mina röst, hvad jag dig säger:
9 Gakk burt i buflokken, og tak tvo gode kidungar, so skal eg laga ein god rett av deim åt far din, soleis som eg veit han likar det,
Gack bort till hjorden, och hemta mig två goda kidlingar, att jag gör dinom fader deraf mat, såsom han gerna vill hafvat.
10 og du skal ganga inn til far din med det, so han fær eta og kann velsigna deg, fyrr han døyr!»
Det skall du bära dinom fader in, att han äter; på det han må välsigna dig, förra än han dör.
11 Då sagde Jakob med Rebekka, mor si: «Du veit Esau, bror min, er loden, og eg er snaud.
Jacob sade till sina moder Rebecka: Si, min broder Esau är luden, och jag släter.
12 Kann henda far min trivlar på meg. Då trur han eg vil hava honom til narr, og eg fær ei våbøn yver meg og ingi velsigning.»
Så kan tilläfventyrs min fader taga uppå mig, och måtte tänka, att jag vill bedraga honom: Och låter så öfver mig gå en förbannelse, och icke en välsignelse.
13 «Den våbøni skal eg taka på meg, son min, » sagde mor hans. «Berre lyd du meg, og gakk og henta meg kidi!»
Då sade hans moder till honom: Den förbannelsen vare öfver mig, min son; hör man du mina röst, gack och tag mig det hit.
14 Då gjekk han og henta deim, og kom til mor si med deim, og mor hans laga ein god rett, soleis som ho visste far hans vilde lika det.
Då gick han bort och tog, och bar till sina moder; då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hadet.
15 So tok Rebekka dei beste klædi åt Esau, eldste son sin - dei låg inni huset hjå henne - og hadde deim på Jakob, yngste son sin.
Och tog Esau, hennes större sons, kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob sin mindre son.
16 Og skinni av kidungarne hadde ho på henderne hans og på halsen hans der han var snaud.
Men skinnen af kidlingarna svepte hon om hans händer, och der han var släter på halsenom;
17 So let ho Jakob, son sin, få den gode retten og brødet som ho hadde stelt til,
Och fick så maten, med bröd, såsom hon redt hade, uti Jacobs sins sons hand.
18 og han gjekk inn til far sin, og sagde: «Far!» Og han sagde: «Ja, her er eg. Kven er du, guten min?»
Och han bar det in till sin fader, och sade: Min fader. Han svarade: Här är jag; ho äst du, min son?
19 Då sagde Jakob med far sin: «Eg er Esau, eldste son din. Eg hev gjort som du bad meg. Ris no upp, og set deg og et av det eg hev veidt, so sjæli di kann velsigna meg!»
Jacob sade: Jag är Esau, din förstfödde son; jag hafver gjort som du hafver sagt mig: statt upp, sätt dig, och ät af mine villebråd, på det din själ må välsigna mig.
20 Og Isak sagde med son sin: «So snøgg som du var til å finna det, son min!» Og han sagde: «Herren, din Gud, sende det imot meg.»
Men Isaac sade till sin son: Min son, huru hafver du så snart funnit? Han svarade: Herren din Gud hafver mig det bestyrt.
21 Då sagde Isak med Jakob: «Kom då hit, guten min, og lat meg få kjenna på deg um du er Esau, son min, eller ikkje!»
Då sade Isaac till Jacob: Gack hit, min son, att jag tager uppå dig, om du äst min son Esau, eller ej.
22 So gjekk Jakob innåt Isak, far sin, og han trivla på honom og sagde: «Det er målet hans Jakob, men henderne hans Esau.»
Så gick Jacob till sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer.
23 Og han kjende honom ikkje; for henderne hans var lodne som henderne åt Esau, bror hans; og han velsigna honom.
Och kände honom intet, ty hans händer voro ludna, såsom Esaus hans broders händer; och så välsignade han honom.
24 «Er du Esau, son min?» sagde han. Og han svara: «Ja, det er eg.»
Och sade till honom: Äst du min son Esau? Han svarade: Ja, jag äret.
25 «Set no fram åt meg då, » sagde Isak, «og lat meg få eta av det som son min hev veidt, so sjæli mi kann velsigna deg!» Då sette han fram åt honom, og han åt, og han kom med vin til honom, og han drakk.
Då sade han: Så tag mig hit, min son, till att äta af dine villebråd, att min själ må välsigna dig. Då bar han det till honom, och han åt; och bar honom desslikes vin in, och han drack.
26 So sagde Isak, far hans, med honom: «Kom no hit, og kyss meg, son min!»
Och Isaac hans fader sade till honom: Kom hit, och kyss mig, min son.
27 Då gjekk han burt til honom og kysste honom, og han kjende angen av klædi hans, og velsigna honom og sagde: «Sjå, som angen av ei eng som Herren signa, so angar det av sonen min!
Han gick till, och kysste honom. Då kände han lukten af hans kläder, och välsignade honom och sade: Si, mins sons lukt är såsom ens åkers lukt, den Herren välsignat hafver.
28 So gjeve Gud deg dogg frå himlen høge, og engjar av dei feitaste på jordi, og nøgdi utav korn og druvesaft!
Gud gifve dig af himmelens dagg, och af jordenes fetma, och rikeliga korn och vin.
29 Deg tjoder tena skal, og folkeslag skal falla deg til fota. Ver herre yver brørne dine! Borni åt mor di bøygje seg for deg! Forbanna vere dei som deg forbannar! Velsigna vere dei som deg velsignar!»
Folk tjene dig, och slägter falle dig till fota: Var en herre öfver dina bröder, och dins moders barn falle dig till fota: Förbannad vare den dig förbannar; välsignad vare den dig välsignar.
30 Med same Isak hadde velsigna Jakob - det var ikkje meir enn so vidt at Jakob var komen ut att frå Isak, far sin - då kom Esau, bror hans, heim att or veideskog.
När nu Isaac lyktat hade välsignelsen öfver Jacob, och Jacob som nogast utgången var ifrå sinom fader Isaac, då kom Esau hans broder utaf sine jagt,
31 Han og laga ein god rett og bar inn til far sin. So sagde han med far sin: «Vil ikkje far risa upp og eta av det som son hans hev veidt, so sjæli di kann velsigna meg!»
Och gjorde också en mat, och bar in till sin fader, och sade till honom: statt upp, min fader, och ät af dins sons vildebråd, att din själ må välsigna mig.
32 Og Isak, far hans, spurde honom: «Kven er du?» Og han svara: «Eg er Esau, eldste son din.»
Då svarade honom Isaac hans fader: Ho äst du? Han sade: Jag är Esau din förstfödde son.
33 Då vart Isak so forfærd at han skalv, og han sagde: «Kven var det då som veide vilt og kom til meg med? Eg åt av alt saman, og velsigna honom, fyrr du kom, og no lyt han vera velsigna.»
Då vardt Isaac öfvermåttan häpen, och sade: Ho? Och hvar är då den jägaren, som mig det burit hafver, och jag åt utaf allo, förra än du kom, och välsignade honom? Han skall ock välsignad blifva.
34 Då Esau høyrde dei ordi av far sin, sette han i eit skrik so høgt og sårt, at det var ilt å høyra. So sagde han med far sin: «Velsigna meg, velsigna meg og, far!»
När Esau detta sins faders tal hörde, ropade han högt, och vardt öfvermåttan förbittrad, och sade till sin fader: Välsigna ock mig, min fader.
35 Men han svara: «Bror din kom med velor og tok velsigningi di.»
Men han sade: Din broder är kommen med list, och hafver din välsignelse borta.
36 «Heiter han då ikkje med rette Jakob?» sagde Esau. «Meg hev han no svike tvo gonger. Fyrst tok han odelen min, og sjå no hev han teke velsigningi mi.» So sagde han: «Hev du ikkje att ei velsigning til meg og?»
Då sade han: Rätteliga heter han Jacob, ty han hafver nu två resor undertrampat mig: Min förstfödslorätt hafver han borta; och si, nu tager han ock min välsignelse bort. Och sade: Hafver du ingen välsignelse behållit för mig?
37 Og Isak svara Esau og sagde: «Sjå, no hev eg sett honom til herre yver deg, og alle brørne hans hev eg gjort til hans tenarar, og med korn og druvesaft hev eg styrkt honom! Kva kann eg so gjera for deg, son min?»
Isaac svarade, och sade till honom: Jag hafver satt honom till en herre öfver dig, och alla hans bröder hafver jag gjort honom till tjenare; med korn och vin hafver jag försett honom: Hvad skall jag dock nu göra dig, min son?
38 Og Esau sagde med far sin: «Hev du då berre denne eine velsigningi, far? Velsigna meg, velsigna meg og, far!» Og Esau gret høgt.
Esau sade till sin fader: Hafver du då icke utan en välsignelse, min fader? Välsigna mig ock, min fader; och hof upp sina röst och gret.
39 Då tok Isak, far hans, til ords att, og sagde til honom: «Sjå, langt burte frå dei feite bøarne din bustad vera skal, og utan himmeldoggi ovantil.
Då svarade Isaac hans fader och sade till honom: Si, en fet boning skall du hafva på jordene, och af himmelens dagg ofvan efter.
40 Av sverdet ditt du liva skal, og tena lyt du broder din, men ein gong kjem den tid du riv deg laus, og rister oket hans av halsen din.»
Med ditt svärd skall du nära dig, och skall tjena dinom broder: Och det skall ske, att du skall ock varda en herre, och rifva hans ok af dinom halse.
41 Men Esau hata Jakob for den velsigningi som far hans hadde lyst yver honom, og Esau sagde med seg sjølv: «Snart kjem den tidi då me lyt syrgja yver far min; då skal eg drepa Jakob, bror min.»
Och Esau vardt vred uppå Jacob, för välsignelsens skull, der hans fader honom med välsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden varder snart kommandes, att min fader måste få sorg, ty jag vill dräpa min broder Jacob.
42 Og Rebekka fekk vita kva Esau, eldste son hennar, hadde sagt. Då sende ho bod etter Jakob, yngste son sin, og sagde med honom: «Høyr her! Esau, bror din, vil hemna seg på deg og drepa deg.
Då vardt Rebecka sagdt om dessa hennes större sons Esaus ord: Och sände bort, och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade till honom: Si, din broder Esau hotar dig, att han vill dräpa dig.
43 Lyd no meg, son min: tak ut og røm til Kharan, til Laban, bror min,
Och hör nu mina röst, min son, gör dig redo, och fly till min broder Laban i Haran.
44 Og ver hjå honom eit bil, til harmen hev gjenge av bror din,
Och blif en tid lång när honom, till dess dins broders grymhet återvänder.
45 til vreiden hans hev gjeve seg, og han hev gløymt det du hev gjort imot honom! Då skal eg senda bod og henta deg heim att. Kvi skulde eg missa dykk båe tvo på ein dag?»
Och tilldess hans vrede vändes ifrå dig, och förgäter det du honom gjort hafver; så vill jag sedan sända, och låta hemta dig dädan: Hvi skulle jag mista eder båda på en dag?
46 So sagde Rebekka med Isak: «Eg er so leid av livet for desse Hets-døtterne skuld! Skulde no Jakob og taka seg ei kona utav Hets-døtterne, slik ei som desse, ei her ifrå landet, kva hadde eg då liva etter?»
Och Rebecka sade till Isaac: Mig ledes vid att lefva, för Hets döttrars skull: Om Jacob tager hustru af Hets döttrar, hvilka äro såsom dessa landsens döttrar, efter hvad skall jag lefva?
