1 Mosebok 17
1 Då Abram var ni og nitti år gamall, synte Herren seg for honom, og sagde til honom: «Eg er Gud den Allvelduge. Far du fram for mi åsyn, og haldt deg ulastande,
Då nu Abram nio och niotio år gammal var, syntes honom Herren, och sade till honom: Jag är Gud allsmäktig; vandra för mig och var fullkomlig.
2 so eg kann fremja mi pakt med deg og auka ætti di endelaust.»
Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig svårliga.
3 Då kasta Abram seg å gruve, og Gud tala med honom, og sagde:
Och Abram föll på sitt ansigte. Och Gud talade yttermera med honom, och sade:
4 «Sjå, eg er i pakt med deg, og du skal verta far åt ein fjølde med tjoder.
Si, jag äret, och hafver mitt förbund med dig, och du skall varda en fader för mycket folk.
5 Dei skal ikkje lenger kalla deg Abram, men du skal heita Abraham: til far åt ei mengd med folkeslag vil eg gjera deg.
Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn; ty jag hafver gjort dig till en fader för mycket folk.
6 Og eg vil lata deg veksa og aukast, so du vert til mange tjoder, kongar skal ættast frå deg.
Och skall göra dig ganska mycket fruktsamman, och skall göra folk af dig; skola ock Konungar komma af dig.
7 Og eg vil stadfesta mi pakt med deg og med ætti di etter deg, frå alder til alder, ei æveleg pakt, og vera din Gud og Gud åt ætti di etter deg.
Och jag vill göra mitt förbund emellan mig och dig, och dina säd efter dig, i deras afkommandom, att det skall vara ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud, och dine säds efter dig.
8 Og eg vil gjeva deg og ætti di etter deg det landet som du held til i, heile Kana’ans-landet, til eiga i all æva, og eg vil vera deira Gud.»
Och skall gifva dig, och dine säd efter dig, det land, der du en främling uti äst, nemliga, det hela landet Canaan, till evig besittning; och skall vara deras Gud.
9 Og Gud sagde til Abraham: «Og du skal halda pakti mi, både du og ætti di etter deg, frå alder til alder!
Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du, och din säd efter dig, i deras afkommandom.
10 Dette er pakti, som de skal halda, millom meg og dykk og ætti di etter deg: Alt karfolk hjå dykk skal umskjerast!
Och detta är förbundet, som I hålla skolen, emellan mig och dig, och dina säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall omskäras.
11 De skal skjera av holdet på huva dykkar: det skal vera merket på pakti millom meg og dykk.
Men I skolen omskära edars kötts förhud. Det samma skall vara ett tecken till förbundet emellan mig och eder.
12 Kvart sveinbarn hjå dykk skal umskjerast, fyrst det er åtte dagar gamall, alder etter alder, både dei som er fødde i huset, og dei som er kjøpte for pengar: alle dei som er frå framande land, og ikkje er av di ætt.
Hvart och ett piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommander. Sammalunda hvar och en tjenare, hemma födder eller köpter, eller eljest främmande, och icke af edro säd är.
13 Umskjerast skal både dei som er fødde i huset ditt, og dei som er kjøpte for pengarne dine! So skal pakti mi te seg på holdet dykkar, ei æveleg pakt!
Och så skall mitt förbund vara på edro kötte, till ett evigt förbund.
14 Men den som ikkje er umskoren, den som huveholdet ikkje er avskore på, den mannen skal verta utrudd or folket sitt; han hev brote mi pakt!»
Och hvar något piltebarn icke varder omskoret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utu hans folk, derföre att han mitt förbund icke hållit hafver.
15 Og Gud sagde til Abraham: «Saraj, kona di, skal du ikkje lenger kalla Saraj: Sara skal ho heita.
Och Gud sade åter till Abraham: Dina hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes namn.
16 Og eg vil velsigna henne og gjeva deg ein son med henne og; velsigna vil eg henne, og ho skal verta til mange tjoder; kongar yver store rike skal ættast frå henne.»
Ty jag skall välsigna henne, och af henne skall jag gifva dig en son, hvilken jag skall välsigna, och folk skola varda af honom, och Konungar öfver mycket folk.
17 Då kasta Abraham seg å gruve, og log. Og han sagde med seg sjølv: «Kann ein mann som er hundrad år gamall, få barn? Og Sara, som er nitti år, kann ho verta mor?»
Då föll Abraham på sitt ansigte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son? Och Sara, som niotio år gammal är, skulle föda?
18 Og Abraham sagde til Gud: «Gjev Ismael måtte få liva og tekkjast deg!»
Och Abraham sade till Gud: Ack, att dock Ismael måtte få lefva för dig.
19 Då sagde Gud: «Som eg hev sagt: Sara, kona di, skal eiga ein son, og du skal kalla honom Isak, og eg vil stadfesta pakti mi med honom, ei æveleg pakt, med hans ætt etter honom!
Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hvilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt eviga förbund, och med hans säd efter honom.
20 Og um Ismael, so hev eg og høyrt bøni di: Sjå, eg vil velsigna honom og lata honom veksa og aukast alt meir og meir. Tolv hovdingar skal han verta far til, og eg vil gjera honom til eit stort folk.
Dertill hafver jag ock bönhört dig om Ismael: Si, jag hafver välsignat honom, och skall göra honom fruktsamman, och föröka honom ganska svårliga; tolf Förstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk.
21 Men pakti mi vil eg stadfesta med Isak, som Sara skal eiga eit anna år dette bil.»
Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denna tidenom åt året.
22 So sagde han ikkje meir til honom då. Og Gud for upp att frå Abraham.
Och som talet vardt ändadt, for Gud upp ifrån Abraham.
23 Og same dagen tok Abraham son sin, Ismael, og alle som var fødde i huset hans, og alle som var kjøpte for pengarne hans, alt karfolket i huset hans Abraham, og skar av holdet på huva deira, som Gud hadde sagt med honom.
Och Abraham tog sin son Ismael och alla tjenare, hemma födda och köpta, och allt det mankön var i hans huse, och omskar förhudena på deras kött, straxt på samma dagenom, som Gud honom sagt hade.
24 Abraham var ni og nitti år gamall, då huveholdet vart avskore på honom.
Och Abraham var nio och niotio år gammal, då han omskar förhudena på sitt kött.
25 Og Ismael, son hans, var trettan år gamall, då huveholdet vart avskore på honom.
Men Ismael hans son var tretton år gammal, då hans kötts förhud omskoren vardt.
26 Denne same dagen vart dei umskorne, både Abraham og Ismael, son hans.
Allt på enom dag vordo de alle omskorne, Abraham och hans son Ismael;
27 Og alle karar i huset hans, både dei som var fødde i huset, og dei framande, som var kjøpte for pengar, dei vart umskorne med honom.
Och allt det mankön var i hans huse, både hemfödde tjenare och köpte, och eljest främmande; alle vordo de omskorne med honom.
