Esekiel 7

1 Og Herrens ord kom til meg; han sagde:

Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

2 Og du, menneskjeson! So segjer Herren, Herren med Israels land: Ende! Komen er enden yver landsens fire hyrno.

Du menniskobarn, detta säger Herren Herren om Israels land: Änden kommer, änden kommer öfver alla fyra landsens ändar.

3 No er enden komen yver deg, og eg vil senda vreiden min mot deg og døma deg etter åtferdi di, og eg vil leggja på deg alle dine styggjor.

Nu kommer änden öfver dig; ty jag skall sända mina grymhet öfver dig, och skall döma dig såsom du förtjent hafver, och skall gifva dig hvad all din styggelse tillhörer.

4 Og mitt auga skal ikkje spara deg, og miskunn gjer eg ikkje; men åtferdi di vil eg leggja på deg, og dine styggjor skal vera midt i deg, og de skal sanna at eg er Herren.

Mitt öga skall intet skona dig, eller se öfver med dig; utan jag skall gifva dig såsom du förtjent hafver, och din styggelse skola komma ibland dig, att I förnimma skolen, att jag är Herren.

5 So segjer Herren, Herren: Ulukka, ei ulukka ein gong for alle, sjå, ho kjem.

Detta säger Herren Herren: Si, en olycka kommer efter den andra.

6 Ein ende kjem, ja, enden kjem, han vaknar imot deg, sjå, ho kjem.

Änden kommer, änden kommer, han stöter uppå dig; si, han kommer.

7 No er det din tur, du som i landet bur. Tidi er komi, nær er dagen med ståkande rådløysa og ikkje med fagnadrop på fjelli.

Han går allaredo upp, och kommer fram öfver dig, du landsens inbyggare; tiden kommer, jämmerdagen är hardt när, då intet sjungande på bergomen är.

8 No, um eit lite bil, vil eg renna ut min harm yver deg og tøma ut all min vreide på deg og døma deg etter åtferdi di, og eg vil leggja på deg alle dine styggjor.

Nu då jag snarliga gjuta mina grymhet öfver dig, och fullkomna mina vrede uppå dig, och döma dig såsom du förtjent hafver, och gifva dig hvad all din styggelse tillhörer.

9 Og mitt auga skal ikkje spara deg, og miskunn gjer eg ikkje; som di åtferd hev vore, let eg deg få det, og dine styggjor skal midt i deg vera. Og de skal sanna at eg, Herren, slær.

Mitt öga skall intet skona dig, eller se öfver med dig; utan jag skall gifva dig såsom du förtjent hafver, och din styggelse skola komma ibland dig, att I förnimma skolen, att jag är Herren som eder slår.

10 Sjå, dagen! sjå, det kjem! Lagnadsstundi tek til; riset blømer, ovmodet grønkar.

Si dagen, si, han kommer, han kommer fram; riset blomstras, och den stolte grönskas.

11 Valdsgiren reiser seg til eit ris yver gudløysa. Ikkje noko av deim, inkje av deira ståkande hop, inkje av deira bråk, inkje av deira herlegdom vert att hjå deim.

Tyrannen hafver upprest sig till ett ris öfver de ogudaktiga; så att intet af dem, eller af deras folk, eller af deras hop skall någon tröst få.

12 Tidi er komi, dagen er nær. Kjøparen fagne seg ikkje, og seljaren syrgje ikkje! For vreide logar mot heile deira hop.

Derföre kommer tiden, dagen nalkas; köparen fröjde sig intet, och säljaren sörje intet; ty vreden kommer öfver alla deras rikedomar.

13 For seljaren skal ikkje få att det han selde, um han enn er i live, for syni mot heile hopen skal ikkje snu attende, og i si misgjerning skal ingen kunna verja sitt liv.

Derföre skall säljaren intet mer sköta om sitt sålda gods, ty den som lefver, han skall hafva det; förty Prophetien om all deras rikedom skall intet tillbakagå; derföre förhärde sig ingen i sina missgerning, genom sina rikedomar.

14 Dei blæs i stridslur og bur seg vel i alt, men ingen fer ut til striden; for min harm er imot heile deira hop.

Låter man blåsa i basunen, och tillreda all ting, der varder dock ingen till slags utdragandes; ty min grymhet går öfver allt hans folk.

15 Sverdet ute, sotti og svolten inne; den som er på marki, skal døy for sverd, og den som er i byen, honom skal svolt og sott tyna.

Ute på gatomen går svärdet, i husomen går pestilentie och hunger; den på markene är, han måste dö genom svärd; men den i stadenom är, honom skall hunger och pestilentie uppfräta.

16 Og slepp det undan einkvar utav deim, skal dei vera på fjelli som duvor i dalarne, alle med klagelæte, kvar og ein for si misgjerning.

Och de som undfly af dem, de måste vara på bergomen, och lika som dufvor i dalomen, hvilke alle tillsammans qvida, hvar och en för sina missgernings skull.

17 Alle hender skal siga, og alle kne skal verta veike som vatn.

Alla händer skola nederfalla, och all knä skola vara ostadig som vatten.

18 Og dei skal gyrda seg med sekk, og skjelving skal hylja deim, og kvart eit andlit skal blygjast av skam, og kvart hovud skal vera fleinskalla.

Och de skola kläda sig i säcker, och med fruktan öfvergjutne varda, och all ansigte jämmerliga utse, och all hufvud skola kullot varda.

19 Sylvet sitt skal dei kasta på gatorne, og gullet sitt skal dei vyrda som saur. Deira sylv og gull skal ikkje kunna berga deim på Herrens vreide-dag; dei skal ikkje kunna metta si sjæl eller fylla sin mage med det, for det hev vorte ein støytestein til misgjerning;

De skola kasta sitt silfver ut uppå gatorna, och sitt guld akta såsom träck; ty deras silfver och guld skall intet kunna hjelpa dem, på Herrans vredes dag; och skola dock intet kunna mätta sina själ deraf, eller fylla sin buk deraf; ty det hafver varit dem en förargelse, till deras missgerningar.

20 og den glimande prydnadsting av det hev dei bruka til storlæte, og dei hev gjort sine styggjelege bilæte av det, sine ufyselege avgudar; difor gjer eg det til saur for deim.

Af sin ädla klenodier der de högfärd med bedrefvo, hafva de sin grufvelses och styggelses beläte gjort, derföre skall jag göra dem det till orenlighet;

21 Og eg vil lata framande hender rana det og gudlause på jordi gjera det til herfang, og dei skal vanhelga det.

Och skall gifva det främmandom i händer, att de det bortröfva skola, och dem ogudaktigom på jordene till ett byte, att de skola ohelga det.

22 Og eg vil snu mi åsyn frå deim. Og ransmenner skal vanhelga min skatt; dei skal brjota seg inn åt honom og vanhelga honom.

Jag skall vända mitt ansigte derifrå, att de ju min skatt väl ohelga skola; ja röfvare skola komma deröfver, och ohelga det.

23 Gjer lekkja i stand! for landet er fullt av blod-domar, og byen er full av valdsverk.

Gör en gård omkring dem; ty landet är fullt med blodskulder, och staden full med öfvervåld.

24 Og eg vil lata dei verste av heidningarne koma, og dei skal eigna til seg husi deira. Og eg vil gjera ende på ovmodet hjå dei hardsette, og heilagdomarne deira skal verta vanhelga.

Så skall jag låta komma de argesta ibland Hedningarna, att de skola taga deras hus in; och skall göra en ända på de väldigas högfärd, och ohelga deras kyrkor.

25 Rædsla kjem, og dei skal søkja fred, men ingen finna.

Uppryckaren kommer; så skola de frid söka, och han skall intet vara der.

26 Ulukka på ulukka skal koma, fretnad på fretnad fær ein høyra; og dei skal søkja etter syn hjå profeten, lov skal kverva for presten, og råder for dei gamle.

En olycka skall komma efter den andra, ett rykte öfver det andra; så skola de då söka ena syn när Prophetanom; men der skall hvarken lagen mer vara när Prestenom, eller råd när de gamla.

27 Kongen skal syrgja, og fyrsten skal klæda seg i fælske, og henderne på landslyden skal skjelva. Etter åtferdi deira vil eg gjera med deim, og med deira domar vil eg døma deim, og dei skal sanna at eg er Herren.

Konungen skall vara bedröfvad, och Förstarna skola sorgeliga klädde vara, och folkens händer i landena skola förtviflada vara: Jag skall så ställa mig med dem, såsom de lefvat hafva, och skall döma dem, såsom de förtjent hafva, att de skola förnimma, att jag är Herren.