Predikerens 10
1 Eiterflugor set illtev og æsing i salven åt salvemakeren; ein grand dårskap veg meir enn visdom, meir enn æra.
Onda flugor förderfva goda salvo; derföre är dårskap stundom bättre än vishet och ära.
2 Vismanns-hug til retta gjeng, og dåre-hug til keiva.
Ty dens visas hjerta är på hans högra hand; men dens galnas hjerta är på hans venstra.
3 Og kvar helst dåren gjeng, tryt vitet hans, og han segjer frå til kvar og ein at han er ein dåre.
Och ändå att den galne sjelf galen är i sin anslag, håller han likväl alla för galna.
4 Um hovdings vreide reiser seg mot deg, so gakk ikkje frå din post! For roleg åtferd hindrar mange synder.
Derföre, om ens väldigs mans trug hafver framgång emot din vilja, så gif dig icke öfver; ty unddraga stillar mycket ondt.
5 Det er ei ulukka som eg hev set under soli liksom eit mistak som kjem frå ein magthavar:
Det är ännu en usel ting, som jag såg under solene, nämliga oförstånd, det ibland de väldiga allmänneligit är;
6 Dårskapen er sett i høge sessar, og rikfolk lyt sitja lågt.
Att en dåre sitter i stora värdighet, och de rike sitta nedre.
7 Eg hev set trælar på hesteryggen og hovdingar ganga på sin fot som trælar.
Jag såg tjenare på hästar, och Förstar gå till fots, såsom tjenare.
8 Den som grev ei grav, kann stupa nedi, og den som riv ein mur, kann ormen stinga.
Men den ena grop grafver, han skall sjelf falla deruti; och den en gård rifver, honom skall stinga en orm.
9 Den som bryt stein, kann få mein; den som høgg ved, kann koma ut i fåre.
Den der stenar bortvältar, han skall hafva der mödo med; den som ved klyfver, han varder sargad deraf.
10 Når øksi ikkje bit og han ei slipar eggi, då lyt han bruka dess meir magt. Men visdomen veit å vøla til.
Då ett jern slött varder, och mister skarphetena, så måste man med mödo hvässat igen; alltså följer ock visdom efter flit.
11 Når ormen sting fyrr ein fær mana, hev manaren ingen fyremun.
En lackare är icke bättre än en orm, som obesvoren stinger.
12 Ord av vismanns munn er gudlege, men lipporne på dåren gløyper honom sjølv.
De ord, som gå af ens vis mans mun, äro täckelig; men ens dåras läppar uppsvälja honom.
13 Dei fyrste ordi i hans munn er dårskap, og røda endar reint i arge vitløysa.
Begynnelsen på hans ord är dårskap, och änden är skadelig galenskap.
14 Dåren brukar mange ord, endå ingen mann veit kva som henda skal, og kva som etter hans tid henda skal, kven kann segja honom det?
En dåre hafver mång ord; ty menniskan vet icke hvad varit hafver; och ho vill säga henne, hvad efter henne komma skall?
15 Dåren møder seg med maset sitt, han som ikkje ein gong veit å gå til byen.
De dårars arbete varder dem svårt, efter man icke vet gå in i staden.
16 Usælt er du land som hev eit barn til konge, og fyrstar som held etarlag um morgonen!
Ve dig, land, hvilkets Konung barn är, och hvilkets Förstar bittida äta.
17 Sælt er du land som hev ein adelboren konge, og fyrstar som held sine mål i rette tid på kara-vis og ei med fyll!
Väl är dig, land, hvilkets Konung ädla är, och hvilkets Förstar äta i rättom tid, till styrko, och icke till vällust.
18 Når leta rår, sig bjelkarne ned, og huset lek når henderne heng. -
Ty för lättjas skull förfalla bjelkarna, och för försummeliga händers skull varder huset drypande.
19 Til gaman held dei gilde, og vin gjev livet gleda, og pengar greider alt.
Det våller, att de bereda bröd till vällust, och vinet måste glädja de lefvande, och penningen måste dem allt uträtta.
20 Ikkje ein gong i tankarne må du banna ein konge, og ikkje i ditt sengrom banna ein rikmann. For himmelens fuglar ber ljoden burt, og dei fløygde melder din tala.
Banna icke Konungenom i ditt hjerta, och banna icke dem rika i dinom sängakammar; ty foglarna under himmelen föra dina röst, och de der vingar hafva, säga det efter.
