5 Mosebok 5
1 Og Moses kalla i hop heile Israel og sagde til deim: «Høyr, Israel, dei loverne og bodi som eg lyser for dykk i dag, og lær deim, og ber deim i hugen, so de liver etter deim!
Och Mose kallade hela Israel, och sade till dem: Hör, Israel, de bud och rätter, som jag i dag talar för edor öron, och lärer dem, och behåller dem, att I gören derefter.
2 Herren, vår Gud, gjorde ei pakt med oss på Horeb.
Herren vår Gud hafver gjort ett förbund med oss i Horeb;
3 Ikkje med federne våre gjorde han den pakti, men med oss, alle me her som liver i dag.
Och Herren hafver icke gjort detta förbundet med våra fäder, utan med oss, som nu här äre på denna dag, och alle lefve.
4 Åsyn mot åsyn tala Herren med dykk på fjellet midt utor elden.
Ansigte mot ansigte hafver Herren talat med oss utur eldenom på berget.
5 Eg stod millom Herren og dykk den gongen, og bar ordi hans fram for dykk; for de var rædde elden, og våga dykk ikkje upp på fjellet. Han sagde:
Jag stod på den tiden emellan Herran och eder, att jag skulle föra Herrans ord till eder; förty I fruktaden eder för eldenom, och gingen icke upp på berget; och han sade:
6 «Eg er Herren, din Gud, som førde deg ut or Egyptarlandet, or slavehuset.
Jag är Herren din Gud, som dig utur Egypti land fört hafver, utu träldomens hus.
7 Du skal ikkje hava nokon annan gud attåt meg!
Du skall inga andra gudar hafva för mig.
8 Du skal ikkje gjera deg noko gudebilæte, nokor likning av det som er uppi himmelen eller det som er nedpå jordi eller det som er i vatnet nedanfor landjordi!
Du skall intet beläte göra dig, efter någrahanda liknelse, antingen det ofvan i himmelen är, eller nedre på jordene, eller i vattnena under jordene.
9 Du skal ikkje bøygja kne for deim, og ikkje beda til deim! For eg, Herren, din Gud, er ein streng Gud; eg hemner broti åt federne på borni og barneborni og barnebarns-borni av deim som hatar meg,
Du skall icke tillbedja dem, eller tjena dem; ty jag är Herren din Gud, en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgerningar öfver barnen, intill tredje och fjerde led, deras som mig hata;
10 men imot deim som elskar meg og held bodi mine, gjer eg vel i tusund ættleder.
Och beviser barmhertighet på mång tusend, som mig älska och min bud hålla.
11 Namnet åt Herren, din Gud, skal du ikkje taka vyrdlaust på tunga! For Herren held ikkje den uskuldig som nemnar namnet hans vyrdlaust.
Du skall icke missbruka Herrans dins Guds Namn; ty Herren skall icke låta blifva honom ostraffad, som hans Namn missbrukar.
12 Du skal koma i hug kviledagen, og halda honom heilag, soleis som Herren, din Gud, hev sagt med deg!
Sabbathsdagen skall du hålla, att du honom helgar; såsom Herren din Gud dig budit hafver.
13 Seks dagar må du arbeida og gjera alt det du skal.
Sex dagar skall du arbeta, och göra all din verk;
14 Men den sjuande dagen skal vera kviledag og vigd åt Herren, din Gud. Då skal du ikkje gjera noko arbeid, korkje du eller son din eller dotter di, eller drengen din eller tenestgjenta, eller uksen eller asnet eller noko anna av dyri dine, eller den framande som held til innan portarne dine! For tenarane dine lyt kvila dei som du.
Men på sjunde dagen är Herrans dins Guds Sabbath; då skall du intet arbete göra, icke heller din son, eller din dotter, eller din tjenare, eller din tjenarinna, eller din oxe, eller din åsne, eller all din boskap, eller främlingen som innan dina portar är; på det att din tjenare och tjenarinna måga hafva ro så väl som du.
15 Kom i hug at du sjølv var tenar i Egyptarlandet, og Herren, din Gud, henta deg ut derifrå med sterk hand og strak arm; difor hev han sagt deg at du skal halda kviledagen heilag.
Förty du skall ihågkomma, att du vast ock en träl uti Egypti land, och Herren din Gud förde dig derut med mägtiga hand och uträcktom arme; derföre hafver Herren din Gud budit dig, att du skall hålla Sabbathsdagen.
16 Du skal æra far din og mor di, som Herren, din Gud, hev sagt med deg; då skal du få liva lenge og vel i det landet som Herren, din Gud, gjev deg.
Du skall hedra din fader och dina moder, såsom Herren din Gud dig budit hafver; på det att du må länge lefva, och att dig må väl gå uti de lande, som Herren din Gud dig gifva skall.
17 Du skal ikkje drepa!
Du skall icke dräpa.
18 Og du skal ikkje gjera hor!
Du skall icke göra hor.
19 Og du skal ikkje stela!
Du skall icke stjäla.
20 Og du skal ikkje vitna rangt imot grannen din!
Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa.
21 Og du skal ikkje trå etter kona åt grannen din! Og du skal ikkje trå etter huset åt grannen din, eller garden hans, eller drengen eller tenestgjenta hans, eller uksen eller asnet hans eller noko anna som høyrer grannen din til.»
Du skall icke hafva lust till dins nästas hustru; du skall icke begära dins nästas hus, åker, tjenare, tjenarinno, oxa, åsna, eller hvad som helst honom tillhörer.
22 Desse ordi tala Herren på fjellet med høg røyst til heile lyden dykkar, midt utor elden og skyi og myrkret, og meir sagde han ikkje; og han skreiv dei på tvo steintavlor, og gav deim til meg.
Desse äro de ord, som Herren talade till alla edra menighet uppå berget, utur eldenom, och molnena, och töcknene, med stora röst; och lade der intet till; och skref dem på två stentaflor, och fick mig dem.
23 Men då de høyrde røysti midt utor myrkret, og såg fjellet stod i ljos loge, då kom de til meg, alle ættehovdingarne og styresmennerne dykkar,
När I hörden röstena utu mörkret, och berget brinna i elde, gingen I fram till mig, alle öfverstar i edra slägter, och edre äldste;
24 og sagde: «No hev Herren, vår Gud, synt oss sin herlegdom og sitt velde, og me hev høyrt røysti hans midt utor elden; i dag hev me set at ein mann kann liva um Gud hev tala med honom.
Och saden: Si, Herren vår Gud hafver låtit oss se sina härlighet, och sitt majestät, och vi hafve hört hans röst utur eldenom; i dag hafve vi sett, att Gud talade med menniskom, och de blefvo i lifve.
25 Og so lyt me døy like vel! For denne svære elden kjem til å tyna oss. Høyrer me no lenger på røysti åt Herren, vår Gud, so døyr me.
Och nu, hvi skole vi dö, så att den store elden förtärer oss? Om vi oftare höre Herrans vår Guds röst, så måste vi dö.
26 For kven finst det på jordi som hev høyrt den livande Gud tala midt utor elden, som me, og endå fenge liva?
Förty hvad är allt kött, att det höra må lefvandes Guds röst tala utur eldenom, såsom vi, och kan lefva?
27 Gakk du innåt, og høyr kva Herren, vår Gud, segjer! So kann du segja med oss alt det han talar til deg, og me skal høyra og lyda.»
Gack du fram, och hör allt det Herren vår Gud säger; och säg oss det. Allt det Herren vår Gud med dig talar, det vilje vi höra och göra.
28 Då Herren høyrde kva de tala med meg um, sagde han til meg: «Eg høyrde kva folket sagde med deg; det er rett alt det dei hev sagt.
Då Herren hörde rösten af edor ord, som I taladen med mig, sade Herren till mig: Jag hafver hört detta folks ord, som de med dig talat hafva; det är allt godt, som de sagt hafva.
29 Gjev dei all tid måtte hava den same hugen til å ottast meg og halda alle bodi mine, so det kann ganga deim og borni deira vel i all æva!
Ack! det de ett sådant hjerta hade till att frukta mig, och till att hålla all min bud i deras lifsdagar; på det att dem måtte gå väl, och deras barn evinnerliga.
30 Gakk burt til deim og seg at dei kann ganga heim att til buderne sine.
Gack, och säg dem: Går hem i edor tjäll.
31 Men du lyt vera att her hjå meg, so eg kann segja deg alle bodi og loverne og rettarne som du skal læra deim, og som dei skal liva etter i det landet eg gjev deim til eiga.»
Men du skall stå här för mig, att jag talar med dig all lag, och bud, och rätter, som du dem lära skall, att de göra derefter uti landena, som jag dem gifva skall till att intaga.
32 So kom då i hug å gjera som Herren, dykkar Gud, hev sagt dykk! Tak ikkje or leidi, korkje til høgre eller vinstre!
Så behåller det nu, att I mån göra såsom Herren edar Gud eder budit hafver; och viker icke hvarken på högra sidon eller venstra;
33 Fylg allstødt den vegen som Herren hev synt dykk! Då skal de trivast og liva både vel og lenge i det landet de fær til eiga.
Utan vandrer i alla de vägar, som Herren edar Gud eder budit hafver; på det I mågen lefva, och eder skall väl gå, och I länge lefven i landena, som I intaga skolen.
