2 Samuel 22
1 David kvad dette kvædet åt Herren då Herren hadde frelst honom frå alle uvenerne sine, og frå Saul:
Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
2 «Herren er mitt berg og mi festning og min frelsar.
Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
3 Gud er mitt berg som eg flyr til! Min skjold og mitt frelseshorn Mi høge borg! mi livd! Frelsaren min som friar meg ifrå vald!
Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
4 Eg kallar på Herren, den høglova: Frå fiendarne mine frelsar han meg.
HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
5 Daudens brot og brand kringsette meg. Straumar av vondskap skræmde meg.
Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig,
dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. (Sheol h7585)
7 Men Herren kalla eg på i mi trengsla, eg ropa til min Gud. Han høyrde frå templet sitt røysti mi, mitt rop rakk fram til øyro hans.
Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.
8 Jordi skok seg og skalv, himmelens grunnvollar dirra, Dei skok seg, for harmen hans loga upp:
Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
9 Røyk steig upp frå nasen hans, eld frå munnen hans åt ikring seg, gloande kol loga frå honom.
Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.
10 Han lægde himmelen og steig ned, med kolmyrker under føterne sine.
Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.
11 Han for fram på kerub og flaug og sveiv på vengjerne åt vinden.
Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar
12 Myrkret gjorde han til åklæde kring seg, tjeldet hans var myrke vatn, tjukke skyer.
Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.
13 Frå glansen fyre andlitet hans brann gloande kol.
Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
14 Herren tora i himmelen, den Høgste let høyra si røyst:
HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst.
15 Pilerne sine skaut han og spreidde deim, eldingar sende han og fortulla deim.
Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.
16 Djupålarne i havet kom upp i dagen, grunnvollarne i jordi vart berrsynte ved Herrens trugsmål, ved andepusten frå hans nase.
Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.
17 Han rette ut handi frå høgdi og greip meg, han drog meg upp or store vatn.
Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han frelste meg frå min megtige fiende, frå uvenern’ mine, dei var meg for sterke.
Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
19 Dei for imot meg på motgangsdagen; men Herren vart studnaden min.
De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
20 Han førde meg ut i vidt rom. Han frelste meg, for han hadde hugnad i meg.
Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.
21 Herren gjorde med meg etter rettferdi mi, han lønte meg etter reinleiken i henderne mine.
HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
22 For eg tok vare på Herrens vegar, fall ikkje i vondskap frå min Gud.
Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
23 Nei, alle hans rettar hadde eg for auga, bodordi hans veik eg ikkje ifrå.
nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av.
24 So var eg ulastande for honom og tok meg i vare for mi synd.
Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.
25 Og Herren lønte meg etter mi rettferd, etter reinleiken min for hans augo.
Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.
26 Mot den godlyndte syner du deg godlyndt, mot ulastande kjempa ulastande.
Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
27 Mot den reine syner du deg rein, mot den rangsnudde syner du deg rang.
Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
28 For du frelsar arme folk, men augo dine er mot dei ovmodige til å tvinga deim ned.
och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
29 For du er mi lampa, Herre, og Herren gjer myrkret mitt bjart.
Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.
30 Ved deg eg renner mot herflokkar, ved min Gud stormar eg murar.
Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.
31 Gud, ulastande er hans veg; Herrens ord er skirt, han er ein skjold for alle deim som flyr til honom.
Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
32 For kven er Gud forutan Herren? Kven er eit berg utan vår Gud?
Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud?
33 Gud, han som gyrder meg med kraft, og leider den ulastande på hans veg,
Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg,
34 som gjev meg føter liksom hindarne, og set meg upp på høgderne mine,
du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
35 som lærer henderne mine upp til strid, so armarne spenner koparbogen.
du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
36 Du gav meg frelsa di til skjold, og småminkingi di ho gjorde meg stor.
Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,
37 Du gjorde rom for stigi mine, og oklo mine vagga ikkje.
du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
38 Eg forfylgde fiendarne mine og tynte deim. Eg vende ikkje um fyrr eg fekk gjort ende på deim.
Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
39 Eg gjorde ende på deim og slo deim i knas, so dei vann ikkje reisa seg. Dei fall under føterne mine.
Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.
40 Du gyrde meg med kraft til striden. Du bøygde motmennern’ mine under meg.
Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
41 Fiendarne mine let du snu ryggen til meg, deim som hatar meg, rudde eg ut.
Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.
42 Dei såg seg um - men ingen frelste - til Herren, men han svara deim ikkje.
De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke.
43 Eg smuldra deim som dust på jordi; som søyla på gator krasa eg deim; eg trakka deim ned.
Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.
44 Du frelste meg ut or mitt folks ufred, til hovud for heidningar vara du meg; folk som eg ikkje kjende, tente meg.
Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45 Ukjende folk smeikte for meg, ved gjetordet um meg lydde dei meg.
Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.
46 Ja, framandfolk visna av, gjekk skjelvande ut or borgerne sine.
Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.
47 Herren liver! lova vere han, mitt berg! Ja, upphøgd vere Gud, mitt frelse-berg,
HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
48 Gud som gjev meg hemn, legg folkeslag under meg
Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig;
49 og fører meg ut frå fiendarne mine! Ja - du som lyfter meg høgt yver motmennern’ mine og bergar meg undan frå valdsmanns hand!
du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
50 Difor, Herre, vil eg prisa deg millom heidningarn’, og lovsyngja ditt namn.
Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.
51 For han gjer kongen sin sigersæl, gjer miskunn mot honom han salva, mot David og ætti hans til æveleg tid.»
Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
