2 Samuel 22
1 David kvad dette kvædet åt Herren då Herren hadde frelst honom frå alle uvenerne sine, og frå Saul:
Och David talade för Herranom denna visones ord, den tid då Herren hade hulpit honom ifrån alla hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand;
2 «Herren er mitt berg og mi festning og min frelsar.
Och sade: Herren är min klippa, och min borg, och min Frälsare.
3 Gud er mitt berg som eg flyr til! Min skjold og mitt frelseshorn Mi høge borg! mi livd! Frelsaren min som friar meg ifrå vald!
Gud är min tröst, på honom vill jag trösta; min sköld och mine helsos horn; mitt beskärm, och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt.
4 Eg kallar på Herren, den høglova: Frå fiendarne mine frelsar han meg.
Jag vill lofva och åkalla Herran, så blifver jag ifrå mina fiendar förlossad.
5 Daudens brot og brand kringsette meg. Straumar av vondskap skræmde meg.
Ty dödsens förderf hade omhvärft mig; och Belials bäcker hade förskräckt mig.
Helvetes band omhvärfde mig; och dödsens snaror öfverföllo mig. (Sheol h7585)
7 Men Herren kalla eg på i mi trengsla, eg ropa til min Gud. Han høyrde frå templet sitt røysti mi, mitt rop rakk fram til øyro hans.
När jag bedröfvad är, vill jag åkalla Herran, och ropa till min Gud, så hörer han mina röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för honom i hans öron.
8 Jordi skok seg og skalv, himmelens grunnvollar dirra, Dei skok seg, for harmen hans loga upp:
Jorden bäfvade och skalf; himmelens grundvalar hafva sig rört, och gifvit sig, då han var vred.
9 Røyk steig upp frå nasen hans, eld frå munnen hans åt ikring seg, gloande kol loga frå honom.
Rök gick upp utaf hans näso, och förtärande eld utaf hans mun; så att det ljungade deraf.
10 Han lægde himmelen og steig ned, med kolmyrker under føterne sine.
Himmelen böjde han, och steg neder; och mörker var under hans fötter.
11 Han for fram på kerub og flaug og sveiv på vengjerne åt vinden.
Och han steg på Cherub, och flög, och syntes på vädrens vingar.
12 Myrkret gjorde han til åklæde kring seg, tjeldet hans var myrke vatn, tjukke skyer.
Hans tjäll kringom honom var mörker, och svart tjockt moln.
13 Frå glansen fyre andlitet hans brann gloande kol.
Af skenet för honom brann det med ljungande.
14 Herren tora i himmelen, den Høgste let høyra si røyst:
Herren dundrade af himmelen; och den Högste lät utgå sitt dunder.
15 Pilerne sine skaut han og spreidde deim, eldingar sende han og fortulla deim.
Han sköt sina pilar, och förströdde dem; han lät ljunga, och förskräckte dem.
16 Djupålarne i havet kom upp i dagen, grunnvollarne i jordi vart berrsynte ved Herrens trugsmål, ved andepusten frå hans nase.
Då såg man vattnet uppvälla; och jordenes grund vardt blottad genom Herrans straff, och genom hans näsos anda och blåst.
17 Han rette ut handi frå høgdi og greip meg, han drog meg upp or store vatn.
Han sände utaf höjdene, och hemtade mig, och drog mig utu stor vatten.
18 Han frelste meg frå min megtige fiende, frå uvenern’ mine, dei var meg for sterke.
Han frälste mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;
19 Dei for imot meg på motgangsdagen; men Herren vart studnaden min.
De mig öfverföllo i mine olyckos tid; och Herren är min tröst vorden.
20 Han førde meg ut i vidt rom. Han frelste meg, for han hadde hugnad i meg.
Han hafver utfört mig på rymdena. Han tog mig ut; förty han hade lust till mig.
21 Herren gjorde med meg etter rettferdi mi, han lønte meg etter reinleiken i henderne mine.
Herren gör väl vid mig efter mina rättfärdighet; han betalar mig efter mina händers renhet.
22 For eg tok vare på Herrens vegar, fall ikkje i vondskap frå min Gud.
Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig vorden emot min Gud.
23 Nei, alle hans rettar hadde eg for auga, bodordi hans veik eg ikkje ifrå.
Förty alla hans rätter hafver jag för ögon; och hans bud kastar jag icke ifrå mig.
24 So var eg ulastande for honom og tok meg i vare for mi synd.
Men jag är utan vank för honom, och bevarar mig för synd.
25 Og Herren lønte meg etter mi rettferd, etter reinleiken min for hans augo.
Derföre vedergäller mig Herren efter min rättfärdighet; efter min renhet för hans ögon.
26 Mot den godlyndte syner du deg godlyndt, mot ulastande kjempa ulastande.
Med de heliga äst du helig; med de fromma äst du from.
27 Mot den reine syner du deg rein, mot den rangsnudde syner du deg rang.
Med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.
28 For du frelsar arme folk, men augo dine er mot dei ovmodige til å tvinga deim ned.
Ty du hjelper det elända folk; och med din ögon förnedrar du de höga.
29 For du er mi lampa, Herre, og Herren gjer myrkret mitt bjart.
Ty du, Herre, äst min lykta; Herren upplyser mitt mörker.
30 Ved deg eg renner mot herflokkar, ved min Gud stormar eg murar.
Förty med dig kan jag nederslå krigsfolk; och genom min Gud springa öfver muren.
31 Gud, ulastande er hans veg; Herrens ord er skirt, han er ein skjold for alle deim som flyr til honom.
Guds vägar äro utan brist; Herrans tal är genomluttradt; han är en sköld allom dem som hoppas till honom.
32 For kven er Gud forutan Herren? Kven er eit berg utan vår Gud?
Ty hvilken är en Gud, utan Herren? Och hvilken är en tröst, utan vår Gud?
33 Gud, han som gyrder meg med kraft, og leider den ulastande på hans veg,
Gud styrker mig med kraft, och visar mig en väg utan brist.
34 som gjev meg føter liksom hindarne, og set meg upp på høgderne mine,
Han gör mina fötter lika som hjortars; och sätter mig uppå mina höjder.
35 som lærer henderne mine upp til strid, so armarne spenner koparbogen.
Han lärer mina händer strida, och drifver mina armars kopparbåga.
36 Du gav meg frelsa di til skjold, og småminkingi di ho gjorde meg stor.
Och du gifver mig dine helsos sköld; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.
37 Du gjorde rom for stigi mine, og oklo mine vagga ikkje.
Du gör rum för mig till att gå, att mina fötter icke slinta.
38 Eg forfylgde fiendarne mine og tynte deim. Eg vende ikkje um fyrr eg fekk gjort ende på deim.
Jag vill jaga efter mina fiendar, och förgöra dem; och vill icke omvända, tilldess jag gör en ända med dem.
39 Eg gjorde ende på deim og slo deim i knas, so dei vann ikkje reisa seg. Dei fall under føterne mine.
Jag vill förgöra dem, och nederslå dem, och de skola icke stå mig emot; de måste falla under mina fötter.
40 Du gyrde meg med kraft til striden. Du bøygde motmennern’ mine under meg.
Du kan omgjorda mig med kraft till strid; du kan kasta dem under mig, som sätta sig upp emot mig.
41 Fiendarne mine let du snu ryggen til meg, deim som hatar meg, rudde eg ut.
Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra dem som mig hata.
42 Dei såg seg um - men ingen frelste - til Herren, men han svara deim ikkje.
De ropa, men der är ingen hjelpare; till Herran, men han svarar dem intet.
43 Eg smuldra deim som dust på jordi; som søyla på gator krasa eg deim; eg trakka deim ned.
Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jordene; såsom träck uppå gatone skall jag göra dem till mull, och förströ dem.
44 Du frelste meg ut or mitt folks ufred, til hovud for heidningar vara du meg; folk som eg ikkje kjende, tente meg.
Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket; och bevarar mig till ett hufvud öfver Hedningarna. Det folk, som jag intet kände, skall tjena mig.
45 Ukjende folk smeikte for meg, ved gjetordet um meg lydde dei meg.
De främmande barn försaka mig; men desse lyda mig med hörsam öron.
46 Ja, framandfolk visna av, gjekk skjelvande ut or borgerne sine.
De främmande barn äro försmäktade, och brytas i sina bojor.
47 Herren liver! lova vere han, mitt berg! Ja, upphøgd vere Gud, mitt frelse-berg,
Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och varde upphöjd Gud, mine helsos tröst.
48 Gud som gjev meg hemn, legg folkeslag under meg
Gud, som gifver mig hämnden, och kastar folk under mig;
49 og fører meg ut frå fiendarne mine! Ja - du som lyfter meg høgt yver motmennern’ mine og bergar meg undan frå valdsmanns hand!
Han förer mig ut ifrå mina fiendar, och ifrå dem, som sätta sig emot mig, upphöjer du mig; och ifrå vrångvisa män frälsar du mig.
50 Difor, Herre, vil eg prisa deg millom heidningarn’, og lovsyngja ditt namn.
Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och dino Namne lofsjunga;
51 For han gjer kongen sin sigersæl, gjer miskunn mot honom han salva, mot David og ætti hans til æveleg tid.»
Den der stor salighet bevisar sinom Konung; och gör väl med David sinom smorda, och med hans säd i evig tid.
