1 Samuels 24
1 Då Saul kom heim att frå herferdi mot filistarane, fekk han tiend at David var i øydemarki En-Gedi.
Då nu Saul igenkom ifrå de Philisteer, vardt honom sagdt: Si, David är i den öknene EnGedi.
2 Då tok Saul tri tusund mann, utvalde or heile Israel, og drog av stad på leit etter David og kararne hans austum Steinbukk-hamrarne.
Och Saul tog tretusend unga män utu hela Israel, och drog åstad till att söka David med hans män, på de stengetters klippor.
3 Han kom til sauegardarne attmed vegen; der var det ein heller; og der inn gjekk Saul for seg sjølv. David og kararne hans sat inst i helleren.
Och då han kom till de fårahyddor vid vägen, var der en kula; och Saul gick derin till att betäcka sina fötter; men David och hans män såto inne i kulone.
4 Då sagde folki åt David med honom: «No er dagen komen som Herren nemde med deg: «Eg vil gjeva uvenen din i handi di, so du kann gjera med honom etter eige tykkje.»» David reis upp og skar i løyndom ein snipp av kappa åt Saul.
Då sade Davids män till honom: Si, detta är den dagen, om hvilken Herren din Gud dig sagt hafver: Si, jag skall gifva din fienda i dina händer, att du gör med honom såsom dig täckes. Och David stod upp, och skar sakta bort ena flik af Sauls kjortel.
5 Men so fekk David samvitsagg, av di han hadde skore av kappesnippen for Saul.
Men sedan slog honom hans hjerta, att han hade skorit den Sauls flik bort.
6 Og han sagde med kararne sine: «Aldri i verdi vil Herren at eg skal gjera sovore og leggja hand på herren min som Herren hev salva; for han er den som Herren hev salva.»
Och sade till sina män: Det låte Herren vara långt ifrå mig, att jag det göra skulle, och komma mina hand vid min herra, Herrans smorda; ty han är Herrans smorde.
7 David truga kararne sine med strenge ord og gav deim ikkje lov til å falla yver Saul. Men då Saul reis upp og gjekk ut or helleren og skulde fara lenger,
Och David stillte sina män med ordom, och lät dem icke öfverfalla Saul. Och Saul kom upp utu kulone, och gick ut på vägen.
8 då reis David og upp, gjekk ut or helleren og ropa etter Saul: «Herre konge!» Då Saul såg seg attende, kasta David seg å gruve på jordi. Han bøygde seg,
Stod ock David sedan upp, och gick utu kulone, och ropade efter Saul, och sade: Min herre Konung. Saul såg tillbaka efter sig; och David böjde sitt ansigte ned till jordena, och tillbad;
9 og ropa til Saul: «Kvi høyrer du på det folk segjer, at David lurar på eitkvart ilt mot deg?
Och sade till Saul: Hvi hörer du de menniskors ord, som säga: David söker efter ditt argesta?
10 Med eigne augo hev du set i dag kor eg sparde deg, endå Herren hadde gjeve deg i mi hand i helleren, og dei rådde meg til å drepa deg. Men eg sparde deg, med di eg tenkte: «Ikkje vil eg leggja hand på herren min; for han er den Herren salva.»
Si, i dag se din ögon, att Herren hafver i denna dag gifvit dig i mina hand i kulone; och det vardt sagdt, att jag skulle dräpit dig; men dig vardt skonadt; ty jag sade: Jag vill icke komma mina hand vid min herra; ty han är Herrans smorde.
11 Sjå sjølv, far! ja sjå her snippen av kappa di i mi hand! Når eg skar av kappesnippen og ikkje drap deg, so må du då skyna og sjå at eg ikkje etlar deg noko ilt eller noko brot, og at eg ikkje hev gjort synd mot deg, endå du sit etter meg og vil taka livet av meg.
Min fader, se dock fliken af din kjortel i mine hand, att jag icke ville dräpa dig då jag bortskar en flik af din kjortel; känn och se, att intet ondt är i mine hand, eller någor öfverträdelse. Jag hafver ock intet syndat emot dig, och du går efter mina själ, att du må taga henne bort.
12 Herren skal døma oss imillom, og Herren skal hemna meg på deg. Men mi hand skal ikkje vera lyft mot deg.
Herren skall vara domare emellan mig och dig, och Herren skall hämna mig på dig; men min hand skall icke vara öfver dig.
13 Det er som det gamle ordtøket segjer: «Frå dei vonde kjem vondskap.» Men mi hand skal ikkje vera lyft mot deg.
Såsom man säger af ett gammalt ordspråk: Af ogudaktigom kommer odygd; men min hand skall icke vara öfver dig.
14 Kven er det Israels konge hev drege ut imot? Kven er det du forfylgjer? Ein daud hund! ei einsleg loppa!
Hvem förföljer du, Israels Konung? Hvem jagar du efter? En dödan hund, ena loppo.
15 Herren skal vera domar og døma oss imillom. Han skal sjå til og føra mi sak, ja døma meg fri frå deg.»
Herren vare domare, och döme emellan mig och dig, och se dertill, och rätte min sak ut, och frie mig ifrå dine hand.
16 Då David hadde tala ut med Saul, ropa Saul til David: «Er det di røyst dette, David, son min?» Og Saul sette i og gret.
Som nu David hade dessa orden uttalat, sade Saul: Är det icke din röst, min son David? Och Saul upphof sina röst och gret;
17 Og han sagde til David: «Retten er på di sida og ikkje på mi. Du hev gjort godt mot meg, medan eg hev gjort ilt mot deg.
Och sade till David: Du äst rättfärdigare än jag; du hafver bevist mig godt; men jag hafver bevist dig ondt.
18 I dag hev du synt kor god du er mot meg, med di du ikkje drap meg, endå Herren hadde gjeve meg i di hand.
Och du hafver i denna dag gifvit mig tillkänna, huru du hafver gjort väl emot mig; att Herren hade beslutit mig i dina händer, och du hafver dock icke dräpit mig.
19 Når ein råkar uvenen sin, plar ein då lata honom fara i fred? Herren gjeva deg lika for det gode du synte meg i dag!
Huru skulle någor finna sin fienda, och låta honom sedan gå en god väg? Herren vedergälle dig det goda, som du i denna dag med mig gjort hafver.
20 Sjå no skynar eg at du skal verta konge, og at kongedømet yver Israel skal vera fast i di hand.
Nu si, jag vet, att du varder Konung, och Israels Konungsrike står i dine hand.
21 Men gjer no eid ved Herren at du ikkje vil rydja ut mi ætt etter meg og ikkje strjuka ut namnet mitt or ætti mi!»
Så svär mig nu vid Herran, att du icke utrotar min säd efter mig, och icke utskrapar mitt namn utu mins faders hus.
22 David gjorde den eiden til Saul. So for Saul heim. David og kararne hans drog upp i fjellborgi.
Och David svor Saul; och så drog Saul hem; men David och hans män drogo upp på borgena.
