1 Kongebok 3
1 Og Salomo kom i giftarskyldskap med Farao, kongen i Egyptarland, med di han gifte seg med dotter åt Farao, og han flutte inn i Davidsbyen med henne til dess han var ferdig med byggjearbeidet på kongsgarden, på Herrens tempel og murarne rundt um Jerusalem.
Och Salomo befryndade sig med Pharao, Konungenom i Egypten, och tog Pharaos dotter, och förde henne uti Davids stad, tilldess han skulle fullbygga sitt hus, och Herrans hus, och muren omkring Jerusalem.
2 Men folket ofra på haugarne; for det var ikkje bygt noko hus for Herrens namn fyre den tid.
Men folket offrade ännu på höjdomen; ty det var ändå intet hus bygdt Herrans Namne, intill den tiden.
3 Salomo elska Herren so han fylgde fyresegnerne åt David, far sin. Men ofra på haugarne og brende røykjelse der, gjorde han.
Men Salomo hade Herran kär, och vandrade efter sins faders Davids seder; undantagno att han offrade, och rökte uppå höjdomen.
4 Og kongen for til Gibeon og vilde ofra der. For det var gjævaste offerhaugen. Tusund brennoffer ofra Salomo på altaret der.
Och Konungen gick bort till Gibeon, till att offra der; ty der var en härlig höjd; och Salomo offrade tusende bränneoffer på det samma altaret.
5 I Gibeon synte Herren seg for Salomo i ein draum um natti, og Gud sagde: «Bed um kva du vil eg skal gjeva deg!»
Och Herren syntes Salomo i Gibeon, uti en dröm om nattene. Och Gud sade: Bed hvad jag skall gifva dig.
6 Salomo svara: «Stor miskunn hev du vist imot tenaren din, David, far min, etter di han ferdast for di åsyn i truskap og rettvisa og med ærleg hug imot deg; og du hev halde ved lag åt honom denne store miskunn og gjeve honom ein son til ettermann i kongsstolen hans - so som det no sjåande er.
Salomo sade: Du hafver gjort med min fader David din tjenare stora barmhertighet, såsom han vandrade för dig i sanning och rättfärdighet, och med ett rättsinnigt hjerta när dig; och du hafver hållit honom denna stora barmhertigheten, och gifvit honom en son, som på hans stol sitta skulle, såsom nu tillgår.
7 Ja, Herre, min Gud, no hev du gjort tenaren din til konge etter David, far min, men eg er berre barnet, og veit ikkje korleis eg skal bera meg åt.
Nu, Herre min Gud, du hafver gjort din tjenare till Konung i mins faders Davids stad; så är jag en ung dräng, och vet icke min utgång eller ingång.
8 Og tenaren din liver her millom folket ditt, som du hev valt ut, eit stort folk som ikkje er teljande eller utreknande, so mangment det er.
Och din tjenare är ibland ditt folk, som du utvalt hafver, det så mycket är, att det ingen räkna eller beskrifva kan, för myckenhets skull.
9 So gjev då tenaren din eit høyrsamt hjarta, so han kann vera domar for folket sitt og skilja millom godt og vondt! for kven er elles før til å vera domar for dette mangmente folket ditt?»
Så gif nu dinom tjenare ett lydaktigt hjerta, att han må döma ditt folk, och förstå hvad godt och ondt är; ty ho förmår döma detta ditt mägtiga folk?
10 Det tektest Herren vel at Salomo bad um dette.
Då täcktes det Herranom väl, att Salomo bad om sådant.
11 Og Gud sagde til honom: «Etter di hev bede um dette og ikkje bede um langt liv eller rikdom og ikkje bede um livet av fiendarne, men hev bede um vit til å agta på det som rett er,
Och Gud sade till honom: Efter du detta beddes, och bad icke om långt lif eller rikedomar, eller om dina fiendars själar, utan om förstånd till att döma,
12 so vil eg gjera som du ynskjer: eg gjeva deg so vist og vitugt eit hjarta at det hev ikkje vore din like, og skal ikkje heller verta sidan.
Si, så hafver jag gjort efter din ord; si, jag hafver gifvit dig ett vist och förståndigt hjerta, så att din like hafver icke varit för dig, och icke heller efter dig uppkomma skall.
13 Eg vil gjeva deg det du ikkje hev bede um: rikdom og heider, so at ingen av kongerne skal vera din like i all di tid.
Dertill det du icke bedit hafver, det hafver jag också gifvit dig, nämliga rikedomar och härlighet; så att ingen skall vara din like ibland Konungarna i dina dagar.
14 Og vil du fara på mine vegar, so du held loverne og bodi mine, liksom David, far din, gjorde, so skal eg lata livedagarne dine verta mange.»
Och om du vandrar i mina vägar, så att du håller mina seder och bud, såsom din fader David vandrat hafver, så vill jag gifva dig långt lif.
15 Då vakna Salomo - det var ein draum. Og då han kom til Jerusalem, steig han fram for Herrens sambandskista, ofra brennoffer og bar fram takkoffer, og gjorde eit gjestebod for alle tenarane sine.
Och då Salomo vaknade, si, då var det en dröm; och han kom till Jerusalem, och gick fram för Herrans förbunds ark, och offrade bränneoffer och tackoffer; och gjorde ett stort gästabåd allom sinom tjenarom.
16 Då kom det tvo skjøkjor til kongen, og steig fram for honom.
På den tiden kommo två skökor för Konungen, och gingo fram för honom.
17 Og den eine kvinna sagde: «Høyr meg, herre! Eg og denne kvinna bur i same huset. Og eg fekk eit barn der i huset hjå henne.
Och den ena qvinnan sade: Ack! min Herre, jag och denna qvinnan bodde uti ett hus, och jag födde när henne i huset.
18 Tridje dagen etter at eg hadde fenge barnet, fekk denne kvinna og eit barn; og me var saman; der var ingen framand hjå oss i huset; me tvo eine.
Och efter tre dagar, sedan jag födt hade, födde hon och; och vi voro tillhopa, så att ingen främmande var med oss i huset, utan vi båda.
19 Men ei natt døydde guten åt denne kvinna, av di ho hadde lagt seg på honom.
Och denna qvinnones son blef död om nattena; ty hon förkramade honom i sömnen.
20 Då reis ho upp midt på natti og tok min gut ifrå sida mi, medan tenestkvinna di sov, og lagde honom i sitt fang, og sin eigen daude gut lagde ho i mitt fang.
Och hon stod upp om nattena, och tog min son ifrå mine sido, vid din tjenarinna sof, och lade honom på sin arm; och sin döda son lade hon på min arm.
21 Då eg so reis upp um morgonen og skulde gjeva guten min suga, då var han daud; men då eg skoda vel på honom um morgonen, vart eg vis med at det var ikkje den gut eg hadde født.»
Och då jag om morgonen uppstod, till att gifva min son dia, si, då var han död; men om morgonen såg jag granneliga på honom, och si, det var icke min son, den jag födt hade.
22 Den andre kvinna sagde: «Det er ikkje so. Min gut er den som liver. Det er din gut som er daud.» Men den fyrste svara: «Nei, den daude er din gut, den livande er min.» Soleis trætta dei framfor kongen.
Den andra qvinnan sade: Det är icke så; min son lefver, och din son är död. Men denna sade: Det är icke så; din son är död, och min son lefver; och talade alltså för Konungenom.
23 Då sagde kongen: «Den eine segjer: «Denne som liver, er min gut, og den daude er din.» Og den andre segjer: «Det er ikkje so; din gut er det som er daud, og min gut er den som liver.»
Och Konungen sade: Denna säger: Min son lefver, och din son är död; den andra säger: Icke så; din son är död, och min son lefver.
24 Gakk etter eit sverd åt meg!» sagde kongen. Og då dei hadde bore sverdet inn til kongen,
Och Konungen sade: Tager mig hit ett svärd. Och då svärdet var buret fram till Konungen,
25 sagde han: «Hogg det livande barnet i tvo luter, og gjev denne eine helvti til den eine og den andre helvti til den andre!»
Sade Konungen: Hugger det lefvande barnet i tu stycker, och gifver desso hälftena; och den andro ock hälftena.
26 Men då sagde ho til kongen, den kvinna som var mor åt det livande barnet - for hjarta hennar brann for guten -: «Høyr meg, herre, » sagde ho, «lat henne få det barnet som liver, og drep det ikkje!» Men hi sagde: «Lat det vera korkje mitt eller ditt; hogg det i tvo!»
Då sade qvinnan, hvilkens barn lefde, till Konungen (ty hennes moderliga hjerta gaf sig öfver sin son): Ack! min Herre, gifver henne barnet lefvandes, och dräper det icke. Men den andra sade: Det vare hvarken mitt eller ditt, låt skiftat.
27 Då svara kongen og sagde: «Gjev henne der det livande barnet; drep det ikkje! Ho er mori.»
Då svarade Konungen, och sade: Gifver desso barnet lefvandes, och dräper det icke; hon är dess moder.
28 Og då denne domen som kongen hadde sagt, spurdest i heile Israel, fekk dei age for kongen; for dei såg at Guds visdom var i honom, so han kunde døma rett.
Och den domen, som Konungen afsagt hade, spordes för hela Israel, och de fruktade Konungen; förty de sågo, att Guds vishet var i honom till att döma.
