Salomos Høisang 2

1 Jeg er Sarons blomst, dalenes lilje.

Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

2 Som en lilje blandt torner, så er min venninne blandt de unge kvinner.

Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

3 Som et epletre blandt skogens trær, så er min elskede blandt de unge menn; i hans skygge lyster det mig å sitte, og hans frukt er søt for min gane.

Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

4 Han har ført mig til vinhuset, og hans banner over mig er kjærlighet.

Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

5 Styrk mig med druekaker, kveg mig med epler! For jeg er syk av kjærlighet.

Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

6 Hans venstre hånd er under mitt hode, og hans høire favner mig.

Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

7 Jeg ber eder inderlig, I Jerusalems døtre, ved rådyrene eller ved hindene på marken, at I ikke vekker og ikke egger kjærligheten, før den selv vil!

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

8 Hør, der er min elskede! Se, der kommer han springende over fjellene, hoppende over haugene.

Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

9 Min elskede ligner et rådyr eller en ung hjort. Se, der står han bak vår vegg; han kikker gjennem vinduene, gjennem gitteret ser han inn.

Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

10 Min elskede tar til orde og sier til mig: Stå op, min venninne, du min fagre, og kom ut!

Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

11 For se, nu er vinteren omme, regnet har draget forbi og er borte;

Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

12 blomstene kommer til syne i landet, sangens tid er inne, og turtelduens røst har latt sig høre i vårt land;

Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

13 fikentreets frukter tar til å rødme, og vintrærnes blomster dufter. Stå op, kom, min venninne, du min fagre, så kom da!

Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

14 Du min due i bergrevnene, i fjellveggens ly! La mig se din skikkelse, la mig høre din røst! For din røst er blid og din skikkelse fager.

Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

15 Fang revene for oss, de små rever som ødelegger vingårdene! Våre vingårder står jo i blomst.

Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

16 Min elskede er min, og jeg er hans, han som vokter sin hjord blandt liljene.

Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

17 Innen dagen blir sval og skyggene flyr, vend om, min elskede, lik et rådyr eller en ung hjort på de kløftede fjell!

Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.