Salmenes 90

1 En bønn av Moses, den Guds mann. Herre! Du har vært oss en bolig fra slekt til slekt.

En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.

2 Før fjellene blev til, og du skapte jorden og jorderike, ja fra evighet til evighet er du, Gud.

Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;

3 Du byder mennesket vende tilbake til støv og sier: Vend tilbake, I menneskebarn!

Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.

4 For tusen år er i dine øine som den dag igår når den farer bort, som en vakt om natten.

Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.

5 Du skyller dem bort, de blir som en søvn. Om morgenen er de som det groende gress;

Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;

6 om morgenen blomstrer det og gror, om aftenen visner det og blir tørt.

Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.

7 For vi har gått til grunne ved din vrede, og ved din harme er vi faret bort med forferdelse.

Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.

8 Du har satt våre misgjerninger for dine øine, vår skjulte synd for ditt åsyns lys.

Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

9 For alle våre dager er bortflyktet i din vrede; vi har levd våre år til ende som et sukk.

Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.

10 Vårt livs tid, den er sytti år og, når der er megen styrke, åtti år, og dets herlighet er møie og tomhet; for hastig blev vi drevet fremad, og vi fløi avsted.

Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.

11 Hvem kjenner din vredes styrke og din harme, således som frykten for dig krever?

Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?

12 Lær oss å telle våre dager, at vi kan få visdom i hjertet!

Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.

13 Vend om, Herre! Hvor lenge? Ha medynk med dine tjenere!

Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.

14 Mett oss, når morgenen kommer, med din miskunnhet, så vil vi juble og være glade alle våre dager!

Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.

15 Gled oss så mange dager som du har plaget oss, så mange år som vi har sett ulykke!

Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.

16 La din gjerning åpenbares for dine tjenere og din herlighet over deres barn!

Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.

17 Og Herrens, vår Guds liflighet være over oss, og våre henders gjerning fremme du for oss, ja, våre henders gjerning, den fremme du!

Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.