Salmenes 88
1 En sang; en salme av Korahs barn; til sangmesteren; efter Mahalat leannot; en læresalme av Heman, esrahitten. Herre, min frelses Gud! Om dagen og om natten roper jeg for dig.
En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
2 La min bønn komme for ditt åsyn, bøi ditt øre til mitt klagerop!
Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. (Sheol h7585)
4 Jeg aktes like med dem som farer ned i hulen; jeg er som en mann uten kraft,
Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
5 frigitt som en av de døde, lik de ihjelslagne som ligger i graven, som du ikke mere kommer i hu, fordi de er skilt fra din hånd.
Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
6 Du har lagt mig i dypenes hule, på mørke steder, i avgrunner.
Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
7 Din vrede tynger på mig, og med alle dine bølger trenger du mig. (Sela)
Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
8 Du har drevet mine kjenninger langt bort fra mig, du har gjort mig vederstyggelig for dem; jeg er stengt inne og kommer ikke ut.
Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
9 Mitt øie er vansmektet av elendighet; jeg har påkalt dig, Herre, hver dag, jeg har utbredt mine hender til dig.
Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
10 Mon du gjør undergjerninger for de døde, eller mon dødninger står op og priser dig? (Sela)
Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
11 Mon der fortelles i graven om din miskunnhet, i avgrunnen om din trofasthet?
Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
12 Mon din undergjerning blir kjent i mørket, og din rettferdighet i glemselens land?
Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
13 Men jeg roper til dig, Herre, og om morgenen kommer min bønn dig i møte.
Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
14 Hvorfor, Herre, forkaster du min sjel? Hvorfor skjuler du ditt åsyn for mig?
Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
15 Elendig er jeg og døende fra ungdommen av; jeg bærer dine redsler, jeg må fortvile.
Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
16 Din vredes luer har gått over mig, dine redsler har tilintetgjort mig.
Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
17 De har omgitt mig som vann hele dagen, de har omringet mig alle sammen.
De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
18 Du har drevet venn og næste langt bort fra mig; mine kjenninger er det mørke sted.
Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
