Salmenes 73
1 En salme av Asaf. Ja, Gud er god mot Israel, mot de rene av hjertet.
En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
2 Men jeg - nær hadde mine føtter snublet, på lite nær var mine trin glidd ut.
Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
3 For jeg harmedes over de overmodige da jeg så at det gikk de ugudelige vel.
Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
4 For de er fri for lidelser inntil sin død, og deres styrke er vel ved makt.
Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
5 De kjenner ikke til nød som andre folk, og de blir ikke plaget som andre mennesker.
De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
6 Derfor er overmot deres halssmykke, vold omhyller dem som et klædebon.
Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
7 Deres øine står ut av fedme, hjertets tanker bryter frem.
De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
8 De håner og taler i ondskap om undertrykkelse; fra det høie taler de.
De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
9 De løfter sin munn op til himmelen, og deres tunge farer frem på jorden.
Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10 Derfor får de sitt folk til å vende sig om til dem, og vann i overflod suger de i sig.
Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11 Og de sier: Hvorledes skulde Gud vite noget? Er det vel kunnskap hos den Høieste?
Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12 Se, dette er de ugudelige, og evig trygge vokser de i velmakt.
Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13 Ja, forgjeves har jeg renset mitt hjerte og tvettet mine hender i uskyld;
Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14 jeg blev dog plaget hele dagen, og hver morgen kom til mig med tukt.
Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15 Dersom jeg hadde sagt: Jeg vil tale således, se, da hadde jeg vært troløs mot dine barns slekt.
Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16 Og jeg tenkte efter for å forstå dette; det var en plage i mine øine
Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17 - inntil jeg gikk inn i Guds helligdommer og gav akt på deres endelikt.
Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18 Ja, på glatte steder setter du dem; du lot dem falle, så de gikk til grunne.
Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19 Hvor de blev ødelagt i et øieblikk! De gikk under og tok ende med forferdelse.
Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20 Likesom en akter for intet en drøm når en har våknet op, således akter du, Herre, deres skyggebillede for intet når du våkner op.
Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21 Når mitt hjerte var bittert, og det stakk mig i mine nyrer,
Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22 da var jeg ufornuftig og forstod intet; som et dyr var jeg imot dig.
Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23 Men jeg blir alltid hos dig, du har grepet min høire hånd.
Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24 Du leder mig ved ditt råd, og derefter optar du mig i herlighet.
Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25 Hvem har jeg ellers i himmelen? Og når jeg har dig, har jeg ikke lyst til noget på jorden.
När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26 Vansmekter enn mitt kjød og mitt hjerte, så er dog Gud mitt hjertes klippe og min del evindelig.
Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
27 For se, de som holder sig borte fra dig, går til grunne; du utrydder hver den som faller fra dig i hor.
Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
28 Men for mig er det godt å holde mig nær til Gud; jeg setter min lit til Herren, Israels Gud, for å fortelle alle dine gjerninger.
Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
