Salmenes 56

1 Til sangmesteren; efter "Den målløse due på de fjerne steder"; av David; en gyllen sang da filistrene grep ham i Gat. Vær mig nådig, Gud! for mennesker vil opsluke mig; hele dagen trenger de mig med krig.

Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

2 Mine fiender søker å opsluke mig hele dagen; for mange er de som strider mot mig i overmot.

Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

3 På den dag jeg frykter, setter jeg min lit til dig.

När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

4 Ved Gud priser jeg hans ord; til Gud setter jeg min lit, jeg frykter ikke; hvad skulde kjød kunne gjøre mig?

Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

5 Hele dagen forvender de mine ord; alle deres tanker er mig imot til det onde.

Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

6 De slår sig sammen, de lurer, de tar vare på mine trin, fordi de står mig efter livet.

De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

7 Skulde de undslippe tross sin ondskap? Støt folkeslag ned i vrede, Gud!

Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

8 Hvor ofte jeg har flyktet, det har du tellet; mine tårer er gjemt i din flaske; står de ikke i din bok?

Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

9 Da skal mine fiender vende tilbake, på den dag jeg roper; dette vet jeg at Gud er med mig.

Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

10 Ved Gud priser jeg ordet; ved Herren priser jeg ordet.

Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

11 Til Gud setter jeg min lit, jeg frykter ikke; hvad skulde et menneske kunne gjøre mig?

Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

12 På mig, Gud, hviler løfter til dig; jeg vil betale dig med takksigelser.

Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.

13 For du har fridd min sjel fra døden, ja mine føtter fra fall, så jeg kan vandre for Guds åsyn i de levendes lys.

Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.