Salmenes 39

1 Til sangmesteren, til Jedutun; en salme av David. Jeg sa: Jeg vil vokte mine veier, så jeg ikke synder med min tunge; jeg vil legge munnkurv på min munn, så lenge den ugudelige ennu er for mine øine.

En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.

2 Jeg blev taus og var aldeles stille, jeg tidde uten gagn, og min smerte blev oprørt.

Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.

3 Mitt hjerte blev hett inneni mig, ved min grublen optendtes ild; - jeg talte med min tunge:

Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.

4 La mig vite, Herre, min ende, og mine dagers mål, hvad det er! La mig få vite hvad tid jeg skal bort!

Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.

5 Se, som en håndsbredd har du satt mine dager, og min livstid er som intet for dig; visselig, bare tomhet er hvert menneske, hvor fast han enn står. (Sela)

Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)

6 Bare som et skyggebillede vandrer mannen, bare tomhet er deres uro; han dynger op og vet ikke hvem som skal samle det inn.

De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.

7 Og nu, hvad håper jeg på Herre? - Mitt håp står til dig.

Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

8 Frels mig fra alle mine overtredelser, gjør mig ikke til spott for dåren!

Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.

9 Jeg tier, jeg later ikke op min munn; for du har gjort det.

Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.

10 Ta bort fra mig din plage! For din hånds slag er jeg blitt til intet.

Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.

11 Tukter du en mann med straff for misgjerning, da fortærer du hans herlighet likesom møll; bare tomhet er hvert menneske. (Sela)

När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)

12 Hør min bønn, Herre, og vend øret til mitt rop, ti ikke til min gråt! for jeg er en fremmed hos dig, en gjest som alle mine fedre.

Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.

13 Se bort fra mig, så mitt åsyn må bli opklaret, før jeg går herfra og er ikke mere!

Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.