Salmenes 35

1 Av David. Trett, Herre, med dem som tretter med mig! Strid mot dem som strider mot mig!

En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

2 Grip skjold og verge og reis dig til hjelp for mig!

Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

3 Dra spydet frem og steng veien for mine forfølgere! Si til min sjel: Jeg er din frelse!

Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

4 La dem blues og bli til skamme som står mig efter livet! La dem vike tilbake med skam som tenker ondt imot mig!

Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

5 La dem bli som agner for vinden, og Herrens engel støte dem bort!

Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

6 La deres vei bli mørk og glatt, og Herrens engel forfølge dem!

Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

7 For uten årsak har de lønnlig gjort i stand sin garngrav for mig, uten årsak har de gravd en grav for mitt liv.

Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

8 La ødeleggelse komme over ham, uten at han merker det, og la hans garn som han lønnlig har utlagt, fange ham, la ham falle i det til sin ødeleggelse!

Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

9 Da skal min sjel glede sig i Herren, fryde sig i hans frelse;

Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

10 alle mine ben skal si: Herre, hvem er som du, du som frir den elendige fra den som er ham for sterk, og den elendige og fattige fra den som plyndrer ham?

All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

11 Der opstår urettferdige vidner, de spør mig om det jeg ikke vet.

Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

12 De gjengjelder mig godt med ondt; min sjel er forlatt.

De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

13 Og jeg, jeg klædde mig i sørgeklær, da de var syke; jeg plaget min sjel med faste, og min bønn vendte tilbake til min barm.

Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

14 Jeg gikk omkring, som om det var min venn, min bror; jeg gikk nedbøiet i sørgeklær som en som sørger over sin mor.

Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

15 Men nu da jeg vakler, gleder de sig og flokker sig sammen; skarns-folk flokker sig om mig uten at jeg visste det; de sønderriver og hviler ikke.

Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

16 Som skamløse som spotter for et stykke brød, skjærer de tenner imot mig.

Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

17 Herre, hvor lenge vil du se til? Fri min sjel ut fra deres ødeleggelser, mitt eneste fra de unge løver.

Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

18 Jeg vil prise dig i en stor forsamling, love dig blandt meget folk.

Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

19 La ikke dem glede sig over mig, som uten grunn er mine fiender! La ikke dem som hater mig uten årsak, blinke med øiet!

Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

20 For de taler ikke fred, men optenker svik mot de stille i landet.

Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

21 Og de lukker sin munn vidt op imot mig, de sier: Ha, ha! Der ser vårt øie!

Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

22 Du ser det, Herre, ti ikke! Herre, vær ikke langt borte fra mig!

Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

23 Våkn op og bli våken for å gi mig rett, min Gud og Herre, for å føre min sak!

Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

24 Døm mig efter din rettferdighet, Herre min Gud, og la dem ikke glede sig over mig!

Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

25 La dem ikke si i sitt hjerte: Ha! Efter ønske! La dem ikke si: Vi har opslukt ham!

Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

26 La alle dem få skam og bli til skamme som gleder sig ved min ulykke! La dem som ophøier sig over mig, klæs i skam og skjensel!

Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

27 La dem juble og glede sig som unner mig min rett, og la dem alltid si: Høilovet være Herren, som unner sin tjener at det går ham vel!

Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

28 Da skal min tunge synge om din rettferdighet, hele dagen om din pris.

Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.