Salmenes 31

1 Til sangmesteren; en salme av David. Til dig, Herre, tar jeg min tilflukt. La mig aldri i evighet bli til skamme, frels mig ved din rettferdighet!

För sångmästaren; en psalm av David. Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.

2 Bøi ditt øre til mig, skynd dig og redd mig, vær mig et klippevern, en borg til å frelse mig!

Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.

3 For du er min klippe og min borg, og for ditt navns skyld vil du føre og lede mig.

Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.

4 Du vil føre mig ut av garnet som de lønnlig har lagt for mig; for du er mitt vern.

Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.

5 I din hånd overgir jeg min ånd; du forløser mig, Herre, du trofaste Gud.

I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.

6 Jeg hater dem som akter på tomme avguder, men jeg, jeg setter min lit til Herren.

Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.

7 Jeg vil fryde og glede mig over din miskunnhet, at du har sett min elendighet, aktet på min sjels trengsler;

Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden

8 du har ikke overgitt mig i fiendehånd, du har satt mine føtter på et rummelig sted.

och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.

9 Vær mig nådig, Herre! for jeg er i trengsel; borttæret av sorg er mitt øie, min sjel og mitt legeme.

Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.

10 For mitt liv svinner bort med sorg, og mine år med sukk; min kraft er brutt for min misgjernings skyld, og mine ben er uttæret.

Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.

11 For alle mine fienders skyld er jeg blitt til stor spott for mine naboer og til en skrekk for mine kjenninger; de som ser mig på gaten, flyr for mig.

För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.

12 Jeg er glemt og ute av hjertet som en død, jeg er blitt som et ødelagt kar.

Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.

13 For jeg hører baktalelse av mange, redsel fra alle kanter, idet de rådslår sammen imot mig; de lurer på å ta mitt liv.

Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.

14 Men jeg, jeg setter min lit til dig, Herre! Jeg sier: Du er min Gud.

Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»

15 I din hånd er mine tider; redd mig av mine fienders hånd og fra mine forfølgere!

Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.

16 La ditt åsyn lyse over din tjener, frels mig ved din miskunnhet!

Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.

17 Herre, la mig ikke bli til skamme! for jeg kaller på dig. La de ugudelige bli til skamme, bli tause i dødsriket! (Sheol h7585)

HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket. (Sheol h7585)

18 La løgnens leber bli målløse, som taler frekt imot den rettferdige med overmot og forakt!

Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.

19 Hvor stor din godhet er, som du har gjemt for dem som frykter dig, som du har vist mot dem som tar sin tilflukt til dig, for menneskenes barns øine!

Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!

20 Du skjuler dem i ditt åsyns skjul for menneskers sammensvergelser, du gjemmer dem i en hytte for tungers kiv.

Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.

21 Lovet være Herren! for han har underlig vist sin miskunnhet imot mig i en fast by.

Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!

22 Og jeg, jeg sa i min angst: Jeg er revet bort fra dine øine. Dog hørte du mine inderlige bønners røst, da jeg ropte til dig.

Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.

23 Elsk Herren, alle I hans fromme! Herren vokter de trofaste og gjengjelder rikelig den som farer overmodig frem.

Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.

24 Vær ved godt mot, og eders hjerte være sterkt, alle I som venter på Herren!

Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.