Salmenes 22
1 Til sangmesteren; efter "Morgenrødens hind"; en salme av David. Min Gud! Min Gud! Hvorfor har du forlatt mig? Langt borte fra min frelse er min klages ord.
En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
2 Min Gud! Jeg roper om dagen, og du svarer ikke, og om natten, og jeg får ikke tie.
Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
3 Og du er dog hellig, du som troner over Israels lovsanger.
Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
4 Til dig satte våre fedre sin lit; de satte sin lit til dig, og du utfridde dem.
Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
5 Til dig ropte de, og de blev reddet; til dig satte de sin lit, og de blev ikke til skamme.
Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
6 Men jeg er en orm og ikke en mann, menneskers spott og folks forakt.
Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
7 Alle de som ser mig, spotter mig, vrenger munnen, ryster på hodet og sier:
Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
8 Sett din vei i Herrens hånd! Han skal redde ham, han skal utfri ham, siden han har behag i ham.
Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
9 Ja, du er den som drog mig frem av mors liv, som lot mig hvile trygt ved min mors bryst.
Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
10 På dig er jeg kastet fra mors liv; fra min mors skjød er du min Gud.
På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
11 Vær ikke langt borte fra mig! for trengselen er nær, og det er ingen hjelper.
Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
12 Sterke okser omringer mig, Basans okser kringsetter mig.
Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
13 De spiler op sin munn imot mig som en sønderrivende og brølende løve.
De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
14 Jeg er utøst som vann, og alle mine ben skiller sig at; mitt hjerte er som voks, smeltet midt i mitt liv.
Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
15 Min kraft er optørket som et potteskår, og min tunge henger fast ved mine gommer, og i dødens støv legger du mig.
Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
16 For hunder omringer mig, de ondes hop kringsetter mig; de har gjennemboret mine hender og mine føtter.
Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
17 Jeg kan telle alle mine ben; de ser til, de ser på mig med lyst.
Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
18 De deler mine klær mellem sig og kaster lodd om min kjortel.
De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
19 Men du? Herre, vær ikke langt borte, du min styrke, skynd dig å hjelpe mig!
Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
20 Redd min sjel fra sverdet, mitt eneste fra hunders vold!
Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
21 Frels mig fra løvens gap, og fra villoksenes horn - du bønnhører mig!
Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
22 Jeg vil kunngjøre ditt navn for mine brødre, midt i menigheten vil jeg love dig.
Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
23 I som frykter Herren, lov ham, all Jakobs ætt, ær ham, og frykt for ham, all Israels ætt!
Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
24 For han har ikke foraktet og ikke avskydd den elendiges elendighet og ikke skjult sitt åsyn for ham; men da han ropte til ham, hørte han.
Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
25 Fra dig utgår min pris i en stor forsamling; mine løfter vil jeg holde for deres øine som frykter ham.
Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
26 De saktmodige skal ete og bli mette; de som søker Herren, skal love ham; eders hjerte leve til evig tid!
De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
27 Alle jordens ender skal komme det i hu og vende om til Herren, og alle folkenes slekter skal tilbede for ditt åsyn.
Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
28 For riket hører Herren til, og han hersker over folkene.
Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
29 Alle jordens rikmenn skal ete og tilbede; for hans åsyn skal alle de bøie sig som stiger ned i støvet, og den som ikke kan holde sin sjel i live.
Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
30 Efterkommerne skal tjene ham, der skal fortelles om Herren til efterslekten.
Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
31 De skal komme og kunngjøre hans rettferdighet for det folk som blir født, at han har gjort det.
De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
