Salmenes 137

1 Ved Babylons elver, der satt vi og gråt når vi kom Sion i hu.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 På vidjene der hengte vi våre harper;

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 for der krevde våre fangevoktere sanger av oss, våre plagere at vi skulde være glade: Syng for oss av Sions sanger!

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Hvorledes skulde vi synge Herrens sang på fremmed jord?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Glemmer jeg dig, Jerusalem, da glemme mig min høire hånd!

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Min tunge henge fast ved min gane om jeg ikke kommer dig i hu, om jeg ikke setter Jerusalem over min høieste glede!

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Kom Jerusalems dag i hu, Herre, så du straffer Edoms barn, dem som sa: Riv ned, riv ned, like til grunnen i den!

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Babels datter, du ødelagte! Lykksalig er den som gir dig gjengjeld for den gjerning du gjorde mot oss.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Lykksalig er den som griper og knuser dine spede barn imot klippen.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.