Salmenes 107
1 Pris Herren, for han er god, hans miskunnhet varer evindelig.
Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:
2 Så sie Herrens gjenløste, de som han har gjenløst av nødens hånd,
Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;
3 og som han har samlet fra landene, fra øst og fra vest, fra nord og fra havet.
Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;
4 De fór vill i ørkenen, i et uveisomt øde, de fant ikke en by å bo i.
De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;
5 De var hungrige og tørste, deres sjel vansmektet i dem.
Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.
6 Da ropte de til Herren i sin nød; av deres trengsler utfridde han dem,
Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;
7 og han førte dem på rett vei, så de gikk til en by de kunde bo i.
Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.
8 De skal prise Herren for hans miskunnhet og for hans undergjerninger mot menneskenes barn;
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
9 for han mettet den vansmektende sjel og fylte den hungrige sjel med godt.
Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;
10 De satt i mørke og i dødsskygge, bundet i elendighet og jern,
De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.
11 fordi de hadde vært gjenstridige mot Guds ord og foraktet den Høiestes råd.
Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;
12 Derfor bøide han deres hjerter ved lidelse; de snublet, og det var ikke nogen hjelper.
Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.
13 Da ropte de til Herren i sin nød; av deres trengsler frelste han dem.
Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;
14 Han førte dem ut av mørke og dødsskygge og rev sønder deres bånd.
Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.
15 De skal prise Herren for hans miskunnhet og for hans undergjerninger mot menneskenes barn;
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
16 for han brøt sønder porter av kobber og hugg sønder bommer av jern.
Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.
17 De var dårer og blev plaget for sin syndige vei og for sine misgjerninger;
De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.
18 deres sjel vemmedes ved all mat, og de kom nær til dødens porter.
De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.
19 Da ropte de til Herren i sin nød; av deres trengsler frelste han dem.
Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.
20 Han sendte sitt ord og helbredet dem og reddet dem fra deres graver.
Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.
21 De skal prise Herren for hans miskunnhet og for hans undergjerninger mot menneskenes barn;
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
22 og ofre takkoffere og fortelle om hans gjerninger med jubel.
Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.
23 De som fór ut på havet i skib, som drev handel på store vann,
De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;
24 de så Herrens gjerninger og hans underverker på dypet.
De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;
25 Han bød og lot det komme en stormvind, og den reiste dets bølger.
När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.
26 De fór op imot himmelen, de fór ned i avgrunnene, deres sjel blev motløs i ulykken.
Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;
27 De tumlet og vaklet som en drukken mann, og all deres visdom blev til intet.
Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.
28 Da ropte de til Herren i sin nød, og av deres trengsler førte han dem ut.
Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;
29 Han lot stormen bli til stille, og bølgene omkring dem tidde.
Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.
30 Og de gledet sig over at de la sig; og han førte dem til den havn de ønsket.
Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.
31 De skal prise Herren for hans miskunnhet og for hans undergjerninger mot menneskenes barn
De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
32 og ophøie ham i folkets forsamling og love ham der hvor de gamle sitter.
Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;
33 Han gjorde elver til en ørken og vannkilder til et tørstig land,
De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;
34 et fruktbart land til et saltland for deres ondskaps skyld som bodde der.
Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.
35 Han gjorde en ørken til en vannrik sjø og et tørt land til vannkilder.
Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;
36 Og han lot de hungrige bo der, og de grunnla en by til å bo i.
Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;
37 Og de tilsådde akrer og plantet vingårder, og de vant den frukt de bar.
Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.
38 Og han velsignet dem, og de blev meget tallrike, og av fe gav han dem ikke lite.
Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;
39 Så minket de igjen og blev nedbøiet ved trengsel, ulykke og sorg.
De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.
40 Han som utøser forakt over fyrster og lar dem fare vill i et uveisomt øde,
Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.
41 han ophøiet den fattige av elendighet og gjorde slektene som hjorden.
Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.
42 De opriktige ser det og gleder sig, og all ondskap lukker sin munn.
Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.
43 Den som er vis, han akte på dette og merke på Herrens nådegjerninger!
Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.
