Salmenes 104
1 Min sjel, lov Herren! Herre min Gud, du er såre stor, høihet og herlighet har du iklædd dig.
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2 Han hyller sig i lys som i et klædebon, han spenner himmelen ut som et telt,
Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3 han som tømrer i vannene sine høie saler, han som gjør skyene til sin vogn, som farer frem på vindens vinger.
Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4 Han gjør vinder til sine engler, luende ild til sine tjenere.
Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5 Han grunnfestet jorden på dens støtter, den skal ikke rokkes i all evighet.
Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6 Du hadde dekket den med dype vann som med et klædebon; vannene stod over fjellene.
Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7 For din trusel flydde de, for din tordens røst for de hastig bort.
Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8 De steg op til fjellene, fór ned i dalene, til det sted du hadde grunnfestet for dem.
Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9 En grense satte du, som de ikke skal overskride; de skal ikke vende tilbake for å dekke jorden.
Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10 Han lar kilder springe frem i dalene; mellem fjellene går de.
Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11 De gir alle markens dyr å drikke; villeslene slukker sin tørst.
Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12 Over dem bor himmelens fugler; mellem grenene lar de høre sin røst.
När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13 Han vanner fjellene fra sine høie saler; av dine gjerningers frukt mettes jorden.
Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14 Han lar gress gro for feet og urter til menneskets tjeneste, til å få brød frem av jorden.
Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15 Og vin gleder menneskets hjerte, så den gjør åsynet mer skinnende enn olje, og brød styrker menneskets hjerte.
Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16 Herrens trær mettes, Libanons sedrer som han har plantet,
Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17 der hvor fuglene bygger rede, storken som har sin bolig i cypressene.
Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18 De høie fjell er for stengjetene, klippene er tilflukt for fjellgrevlingene.
De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19 Han gjorde månen til å fastsette tidene; solen kjenner sin nedgangstid.
Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20 Du gjør mørke, og det blir natt; i den rører sig alle dyrene i skogen.
Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21 De unge løver brøler efter rov, for å kreve sin føde av Gud.
De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22 Solen går op, de trekker sig tilbake og legger sig i sine boliger.
Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 Mennesket går ut til sin gjerning og til sitt arbeid inntil aftenen.
Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 Hvor mange dine gjerninger er, Herre! Du gjorde dem alle viselig; jorden er full av det du har skapt.
Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 Der er havet, stort og vidtstrakt; der er en vrimmel uten tall, der er dyr, både små og store.
Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 Der går skibene, Leviatan, som du skapte til å leke sig der.
Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 Alle venter de på dig, at du skal gi dem deres føde i sin tid.
Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 Du gir dem, de sanker; du oplater din hånd, de mettes med godt.
Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29 Du skjuler ditt åsyn, de forferdes; du drar deres livsånde tilbake, de dør og vender tilbake til sitt støv.
Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30 Du sender din Ånd ut, de skapes, og du gjør jordens skikkelse ny igjen.
Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31 Herrens ære være til evig tid! Herren glede sig i sine gjerninger!
Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32 Han som ser til jorden, og den bever, som rører ved fjellene, og de ryker.
Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33 Jeg vil lovsynge Herren så lenge jeg lever; jeg vil synge for min Gud så lenge jeg er til.
Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34 Måtte min tale tekkes ham! Jeg vil glede mig i Herren!
Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35 Men måtte syndere utryddes av jorden, og ugudelige ikke mere finnes! Min sjel, lov Herren! Halleluja!
Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
