Klagesangene 5
1 Kom i hu, Herre, det som har hendt oss, sku og se hvor vi blir hånet!
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Vår arv er gått over til fremmede, våre hus til utlendinger.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Vi er blitt farløse, har ingen far; våre mødre er som enker.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Vi må kjøpe det vann vi drikker, vår ved må vi betale.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Våre forfølgere er på nakken av oss; vi er trette, vi får ingen hvile.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Til Egypten har vi overgitt oss, og til Assyria, for å bli mettet med brød.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Våre fedre har syndet, de er ikke mere; vi bærer deres misgjerninger.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Træler hersker over oss; ingen river oss ut av deres hånd.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Med fare for vårt liv henter vi vårt brød, truet av ørkenens sverd.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Vår hud brenner som en ovn av hungerens luer.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Kvinner har de krenket i Sion, jomfruer i Judas byer.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Fyrster har de hengt, de gamles åsyn har de ikke hedret.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Unge menn bar kvernen, og gutter segnet under vedbøren.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 De gamle sitter ikke mere i porten, de unge menn ikke mere ved sin strengelek.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Med vårt hjertes glede er det forbi, vår dans er omskiftet til sorg.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Kronen er falt av vårt hode; ve oss, vi har syndet.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Derfor er vårt hjerte sykt, derfor er våre øine blitt dimme,
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 for Sions bergs skyld, som er øde; rever løper om på det.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Du, Herre, troner til evig tid, din trone blir fra slekt til slekt.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Hvorfor skulde du glemme oss evig, forlate oss for så lang en tid?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Herre, før oss atter til dig, så vi kan komme tilbake! Forny våre dager, så de blir som i fordums tid!
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 For skulde du rent ha forkastet oss? Skulde du være så storlig vred på oss?
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
