Jobs 9
1 Da tok Job til orde og sa:
Job svarade och sade:
2 Ja visst, jeg vet at det er så; hvorledes skulde en mann kunne ha rett mot Gud?
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 Om han hadde lyst til å gå i rette med Gud, kunde han ikke svare ham ett til tusen.
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 Vis som han er av hjerte og veldig i styrke - hvem trosset ham og kom vel fra det,
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 han som flytter fjell før de vet av det, som velter dem i sin vrede,
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 som ryster jorden, så den viker fra sitt sted, og dens støtter bever,
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 som byder solen, så den ikke går op, og som setter segl for stjernene,
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 som alene utspenner himmelen og skrider frem over havets høider,
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 som har skapt Bjørnen, Orion og Syvstjernen og Sydens stjernekammere,
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 som gjør store, uransakelige ting og under uten tall?
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Han går forbi mig, og jeg ser ham ikke; han farer forbi, og jeg merker ham ikke.
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 Han griper sitt rov - hvem vil hindre ham, hvem vil si til ham: Hvad gjør du?
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 Gud holder ikke sin vrede tilbake; under ham måtte Rahabs hjelpere bøie sig.
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 Hvorledes skulde da jeg kunne svare ham og velge mine ord imot ham,
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 jeg som ikke kunde svare om jeg enn hadde rett, men måtte be min dommer om nåde!
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 Om jeg ropte, og han svarte mig, kunde jeg ikke tro at han hørte min røst,
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 han som vilde knuse mig i storm og uten årsak ramme mig med sår på sår,
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 som ikke vilde tillate mig å dra ånde, men vilde mette mig med lidelser.
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 Gjelder det styrke, så sier han: Se, her er jeg! Gjelder det rett: Hvem vil stevne mig?
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Hadde jeg enn rett, skulde dog min egen munn dømme mig skyldig; var jeg enn uskyldig, vilde han dog si at jeg hadde urett.
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 Skyldløs er jeg; jeg bryr mig ikke om å leve - jeg forakter mitt liv.
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 Det kommer ut på ett; derfor sier jeg: Skyldløs eller ugudelig - han gjør dem begge til intet.
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 Når svepen brått rammer med død, spotter han de uskyldiges lidelse.
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 Jorden er gitt i den ugudeliges hånd; han tilhyller dens dommeres åsyn. Er det ikke han som gjør det, hvem er det da?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 Mine dager har vært hastigere enn en løper; de er bortflyktet uten å ha sett noget godt;
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 de har faret avsted som båter av rør, som en ørn som slår ned på sitt bytte.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 Om jeg sier: Jeg vil glemme min sorg, jeg vil la min mørke mine fare og se glad ut,
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 da gruer jeg for alle mine plager; jeg vet jo at du ikke frikjenner mig.
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 Jeg skal jo være ugudelig - hvorfor gjør jeg mig da forgjeves møie?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 Om jeg tvettet mig med sne og renset mine hender med lut,
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 da skulde du dyppe mig i en grøft, så mine klær vemmedes ved mig.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 For han er ikke en mann som jeg, så jeg kunde svare ham, så vi kunde gå sammen for retten;
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 det er ikke nogen voldgiftsmann mellem oss, som kunde legge sin hånd på oss begge.
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Når han bare tok sitt ris bort fra mig, og hans redsler ikke skremte mig!
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 Da skulde jeg tale uten å reddes for ham; for slik er jeg ikke, det vet jeg med mig selv.
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
