Jobs 7

1 Er ikke et menneskes liv på jorden en krigstjeneste, og hans dager som en dagarbeiders dager?

En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

2 Lik en træl som higer efter skygge, og lik en dagarbeider som venter på sin lønn,

Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

3 således har jeg fått i eie måneder fulle av nød, og møiefulle netter er falt i min lodd.

Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

4 Når jeg legger mig, da sier jeg: Når skal jeg stå op? Og lang blir aftenen, og jeg blir trett av å kaste mig hit og dit inntil morgenlysningen.

Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

5 Mitt kjøtt er klædd med makk og med skorper som av jord; min hud skrukner og brister.

Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

6 Mine dager farer hurtigere avsted enn en veverskyttel, og de svinner bort uten håp.

Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

7 Kom i hu at mitt liv er et pust! Aldri mere skal mitt øie se noget godt.

Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

8 Den som nu ser mig, skal ikke mere få øie på mig; når dine øine søker efter mig, er jeg ikke mere.

Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

9 En sky blir borte og farer avsted; således er det med den som farer ned til dødsriket - han stiger ikke op derfra, (Sheol h7585)

Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

10 han vender ikke mere tilbake til sitt hus, og hans sted kjenner ham ikke lenger.

Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11 Så vil da heller ikke jeg legge bånd på min munn; jeg vil tale i min ånds trengsel, jeg vil klage i min sjels bitre smerte.

Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12 Er jeg et hav eller et havuhyre, siden du setter vakt over mig?

Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13 Når jeg sier: Min seng skal trøste mig, mitt leie skal hjelpe mig å bære min sorg,

När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14 da skremmer du mig med drømmer og forferder mig med syner.

då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15 Derfor foretrekker min sjel å kveles - heller døden enn disse avmagrede ben!

Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16 Jeg er kjed av dette; jeg lever ikke evindelig; la mig være, for mine dager er et pust.

Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17 Hvad er et menneske, at du gir så meget akt på ham og retter dine tanker på ham,

Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18 at du opsøker ham hver morgen og prøver ham hvert øieblikk?

synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19 Hvor lenge skal det vare før du vender dine øine bort fra mig? Vil du ikke slippe mig til jeg får svelget mitt spytt?

Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20 Har jeg syndet, hvad ondt gjorde jeg da mot dig, du menneskevokter? Hvorfor har du gjort mig til skive for dig, så jeg er mig selv til byrde?

Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21 Og hvorfor tilgir du ikke min brøde og forlater mig min misgjerning? For nu må jeg legge mig i støvet; når du søker mig, er jeg ikke mere.

Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.