Jobs 6
1 Da tok Job til orde og sa:
Då tog Job till orda och sade:
2 Gid min gremmelse blev veid, og min ulykke samtidig lagt på vekten!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 For nu er den tyngre enn havets sand; derfor var mine ord tankeløse.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 For den Allmektiges piler sitter i mig, og min ånd drikker deres gift; Guds redsler stiller sig op imot mig.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Skriker vel et villesel midt i det grønne gress? Eller brøler en okse foran sitt fôr?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Hvem vil ete det som det ingen smak er i, uten salt? Eller er det smak i eggehvite?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Det byr mig imot å røre ved det; det er for mig som utskjemt mat.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Gid min bønn måtte bli hørt, og Gud vilde opfylle mitt håp!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Og måtte det behage Gud å knuse mig, å slippe løs sin hånd og avskjære min livstråd!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Da hadde jeg ennu en trøst, og jeg skulde springe av glede midt i den skånselløse smerte; for jeg har ikke fornektet den Helliges ord.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Hvad kraft har jeg, så jeg kunde holde ut, og hvad blir enden med mig, så jeg kunde være tålmodig?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Er da min kraft som stenens kraft? Eller er mitt kjøtt av kobber?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Er jeg da ikke aldeles hjelpeløs? Er ikke all utsikt til frelse fratatt mig?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Den ulykkelige burde møte kjærlighet hos sin venn, selv om han opgir frykten for den Allmektige.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Men mine brødre har sviktet som en bekk, som strømmer hvis vann skyller over,
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 som er grumset av is, og som det skjuler sig sne i;
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 men på den tid de treffes av solens glød, tørkes de ut; når det blir hett, svinner de bort.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Karavaner som er på veien til dem, bøier av; de drar op i ørkenen og omkommer.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Temas karavaner speidet efter dem, Sjebas reisefølger satte sitt håp til dem;
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 de blev til skamme, fordi de stolte på dem; de kom dit og blev skuffet.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Således er I nu blitt til intet; I ser ulykken og blir redde.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Har jeg vel bedt eder at I skulde gi mig noget eller bruke noget av eders gods til beste for mig,
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 at I skulde frelse mig av fiendens hånd og løskjøpe mig fra voldsmenn?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Lær mig, så skal jeg tie, og vis mig hvori jeg har faret vill!
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Hvor kraftige er ikke rettsindige ord! Men hvad gagn er det i en refselse fra eder?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Tenker I på å refse ord? Ord av en fortvilet mann hører jo vinden til.
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Endog om en farløs kunde I kaste lodd og kjøpslå om eders venn.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Men gjør nu så vel å se på mig! Skulde jeg vel ville lyve eder midt op i ansiktet?
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Vend om, la det ikke skje urett! Vend om, jeg har ennu rett i dette.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Er det urett på min tunge, eller skulde min gane ikke merke hvad som er ondt?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
