Jobs 4

1 Da tok Elifas fra Teman til orde og sa:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 Om en prøvde å tale et ord til dig, vilde du da ta det ille op? Men hvem kan vel holde sine ord tilbake?

Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3 Du har selv vist mange til rette, og maktløse hender styrket du;

Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4 dine ord reiste den snublende op, og synkende knær gjorde du sterke.

Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5 Men nu, når det gjelder dig selv, blir du utålmodig, når det rammer dig, blir du forferdet.

Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6 Er ikke din gudsfrykt din tillit, din ulastelige ferd ditt håp?

Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7 Tenk efter: Hvem omkom uskyldig, og hvor gikk rettskafne til grunne?

Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8 Efter det jeg har sett, har de som pløide urett og sådde nød, også høstet det.

Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9 De omkom for Guds ånde, og for hans vredes pust blev de til intet.

Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10 Løvens brøl og dens fryktelige røst hørtes ikke lenger, og ungløvenes tenner blev knust.

Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11 Løven omkom av mangel på rov, og løvinnens unger blev adspredt.

Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12 Og til mig stjal sig et ord; det lød for mitt øre som en hvisken,

Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13 under skiftende tanker ved nattlige syner, når dyp søvn faller på menneskene.

Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14 Frykt og beven kom over mig, så alle mine ben tok til å skjelve.

Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15 Og en ånd fór forbi mitt åsyn; hårene på mitt legeme reiste sig.

Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16 Den blev stående, men jeg skjelnet ikke klart hvorledes den så ut - det var en skikkelse som stod der for mine øine; jeg hørte en stille susen og en røst:

Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17 Er et menneske rettferdig for Gud, eller en mann ren for sin skaper?

Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18 Se, på sine tjenere stoler han ikke, og hos sine engler finner han feil,

Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19 hvor meget mere da hos dem som bor i hus av ler, og som har sin grunnvoll i støvet - de som knuses lettere enn møll.

Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20 Fra morgen til aften - så er de sønderslått; uten at nogen akter på det, går de til grunne for alltid.

Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21 Blir ikke teltsnoren dradd ut hos dem? De dør, men ikke i visdom.

Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.