Jobs 32
1 De tre menn svarte ikke Job mere, fordi han var rettferdig i sine egne øine.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Da optendtes Elihus vrede - han stammet fra Bus og var sønn av Barak'el, av Rams ætt. Mot Job optendtes hans vrede, fordi han holdt sig selv for å være rettferdig for Gud,
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 og mot hans tre venner optendtes hans vrede, fordi de ikke fant noget svar og allikevel dømte Job skyldig.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 Elihu hadde ventet med å tale til Job, fordi de andre var eldre av år enn han.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 Da nu Elihu så at det ikke var noget svar i de tre menns munn, da optendtes hans vrede.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 Så tok da Elihu, sønn av Barak'el, busitten, til orde og sa: Jeg er ung av år, og I er gråhårede; derfor holdt jeg mig tilbake og torde ikke uttale for eder hvad jeg vet.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 Jeg tenkte: La alderen tale og de mange år forkynne visdom!
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 Dog, det er menneskets ånd og den Allmektiges åndepust som gjør forstandig.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 De gamle er ikke alltid vise, ikke alltid forstår oldinger hvad rett er.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Derfor sier jeg: Hør nu på mig! Også jeg vil uttale hvad jeg vet.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Jeg ventet på eders ord, jeg lyttet efter forstandig tale fra eder, mens I grundet på hvad I skulde si.
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Jeg gav akt på eder; men det var ingen av eder som gjendrev Job, ingen som svarte på hans ord.
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 Si ikke: Vi har funnet visdom hos ham; bare Gud kan få bukt med ham, ikke noget menneske!
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Han har jo ikke rettet sin tale mot mig, og med eders ord vil jeg ikke svare ham.
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 De er forferdet og svarer ikke mere; ordene er blitt borte for dem.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 Skal jeg vente, fordi de ikke taler, fordi de står der og ikke svarer mere?
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 Også jeg vil nu svare for min del; også jeg vil uttale hvad jeg vet.
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 For jeg er full av ord; ånden i mitt indre driver mig.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Mitt indre er som innestengt vin; som nyfylte skinnsekker vil det revne.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 Jeg vil tale, så jeg kan få luft; jeg vil åpne mine leber og svare.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Jeg vil ikke ta parti for nogen, og jeg vil ikke smigre for noget menneske;
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 for jeg forstår ikke å smigre; ellers kunde min skaper lett rykke mig bort.
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
