Jobs 30

1 Men nu ler de av mig, de som er yngre av år enn jeg, hvis fedre jeg aktet så ringe at jeg ikke vilde sette dem blandt mine fehunder.

Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

2 Hvad hjelp kunde jeg også ha av dem, de som har mistet all manndomskraft?

Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

3 De er uttæret av nød og sult; de gnager på den tørre mo, som allerede igår var ørk og øde;

De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

4 de plukker melde innunder buskene, og gyvelbuskens røtter er deres brød.

De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

5 Fra menneskenes samfund jages de ut; folk roper efter dem som efter tyver.

Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

6 I fryktelige kløfter må de bo, i huler i jord og berg.

Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

7 Mellem buskene skriker de, i neslekratt samler de sig,

Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

8 barn av dårer og æreløse folk, pisket ut av landet.

De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

9 Og nu er jeg blitt til en spottesang og et ordsprog for dem.

Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

10 De avskyr mig, holder sig langt borte fra mig, og mitt ansikt sparer de ikke for spytt;

De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

11 for de har løst sine tøiler og ydmyket mig, og bislet har de kastet av for mine øine.

Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

12 Ved min høire side reiser deres yngel sig; mine føtter støter de bort og legger sine ulykkesveier mot mig.

På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

13 De bryter op min sti, de gjør hvad de kan for å ødelegge mig, de som selv ingen hjelper har.

De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

14 Som gjennem en vid revne kommer de; gjennem nedstyrtende murer velter de sig frem.

De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

15 Redsler har vendt sig mot mig, som stormen forfølger de min ære, og som en sky er min velferd faret bort.

Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

16 Og nu utøser min sjel sig i mig; trengsels dager holder mig fast.

Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

17 Natten gjennemborer mine ben, så de faller av, og min verk og pine hviler ikke.

Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

18 Ved Guds store kraft er det blitt slik med mig at min klædning ikke er til å kjenne igjen; den henger tett omkring mig som kraven på min underkjortel.

Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

19 Han har kastet mig ut i skarnet, så jeg er blitt lik støv og aske.

Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

20 Jeg skriker til dig, men du svarer mig ikke; jeg står der, og du bare ser på mig.

Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

21 Du er blitt grusom mot mig, med din sterke hånd forfølger du mig.

Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

22 Du løfter mig op i stormen, du lar mig fare avsted, og du lar mig forgå i dens brak;

Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

23 for jeg vet at du fører mig til døden, til den bolig hvor alt levende samles.

Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

24 Dog, rekker ikke mennesket ut sin hånd når alt synker i grus? Skriker han ikke om hjelp når han er kommet i ulykke?

Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

25 Gråt jeg ikke selv over den som hadde hårde dager? Sørget ikke min sjel over den fattige?

Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

26 For jeg ventet godt, men det kom ondt; jeg håpet på lys, men det kom mørke.

Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

27 Mine innvoller koker og er ikke stille; trengsels dager er kommet over mig.

Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

28 Sort går jeg omkring, men ikke av solens hete; midt iblandt folk reiser jeg mig og roper om hjelp.

Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

29 Jeg er blitt en bror av sjakaler og en stallbror av strutser.

Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

30 Min hud er sort og faller av mig, og mine ben er brent av hete.

Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

31 Og min citar er blitt til sorg, og min fløite til gråt og klage.

Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.